zebragalax

Jag sitter här, ensam efter äventyren. Tänker för mycket. det är sånt jag är bra på, att tänka för mycket och att varken veta ut eller in på tillvaron. Vill jag fortsätta såhär, som en samuraj utan svärd? Orkar en samuraj fortsätta när han förlorat sitt svärd, eller är det då det är dags att inse att han har tappat ansiktet och borde bli halshuggen, för att dö med värdigheten och stoltheten i behåll. Jag tänker för mycket nu. Men jag vet faktiskt inte. Efter sammanbrottet igår blev jag lite orolig. Visst, det gick över, men vad hade hänt om jag varit ensam? Om jag inte haft en kropp att pinsamt desperat klamra mig fast vid och varmt vatten strilande över mig, hade jag nog mått en aning sämre nu. En hel del sämre. Kanske hade jag inte mått alls.
Jag tänker mycket.

Jag har alldeles för mycket kemi i min låda, för att det ska kännas säkert här hemma. Att jag fortfarande inte kan lita på mig själv, på mina egna känslor och impulser, är nog det värsta, det mest förnedrande på något sätt. Ständig oro, flackande blick, paranoida tankemönster om natten - inget fast, inget hållbart. Jag behöver Hållbart. Jag behöver lite Livslust, lite Hållbar Trygghet. Jag måste sluta dricka kaffe.
Jag tänker för mycket.

Jag orkar nästan inte ens låtsas, att jag inte kan slappna av, vara mig själv. Varför är vi så dåliga på att bry oss om varandra? En familj, så spänd, så mycket yta och så mycket som inte ska pratas om. Jag skyller min spända, tillbakadragna attityd på Mörkande av Känslor. Efter äventyr följer reflektion, och jag som är så bra på att tänka för mycket... Det leder till ångest. Detta känsloladdade, så vanligt förekommande, missbrukade, hemska ord. Detta klump-i-magen ord. Tvivel. Vad är vi för sorts människor, som inte kan bry oss om varandra, som inte står ut med varandra? Ödmjukheten faller i bitar, finns den ens kvar? Vet Lillasyster ens om vad det var jag gjorde på alla de där olika ställena, vet hon vad det var som hände?
Jag tror jag tänker för mycket.

Jag är rädd för sönderfall, så jag hittar på anledningar för att inte behöva hänge mig själv helt och hållet. Avstånd. För ett förhållande kan falla sönder, och det kan gå snabbt. Eller är det bara jag som faller sönder på det viset? Utan förvarning. de radioaktiva metaller som finns har ju i alla fall ett redan utrett mönster för sitt sönderfall. De följer vissa regler och formler i sitt sönderfall och avger olika sorters strålar, beroende på vilken metall det är det pratas om. Om jag hade följt ett sådant mönster, hade det verit mycket lättare att motarbeta och reda ut. Det hade känts som en lättnad. Ett steg i rätt riktning.
Jag tror jag tänker för mycket. Eller?

Men jag tänker för mycket, jag rör ihop ord och blandar grötmos av känslor och intryck och ord. Jag tvivlar. Aldrig säker på om det bara är jag eller om det faktiskt är den allmänna uppfattningen jag snappat upp. Jag förstår mig inte på mig själv, och det retar mig, det irriterar mig och det får mig att vilja skrika. Jag vill fungera som människa, på ett normalt plan utan sammanbrott. Utan oberäkneliga handlingar och konstiga ord och känslor. Utan psykos-beteende och obehagliga drömmar. Jag vill inte vara såhär. Jag vill inte vara mig. Jag skäms för mig själv. Jag hatar mig själv, för att jag lät mig bli såhär.

Usch.