zebragalax

Jag tänker för mycket nu igen. Jag tänker för långt nu igen. Jag tänker för jobbiga tankar nu igen. Jag tänker för mycket på specifika saker, som jag inte ens borde beröra med mina bara händer.


Löftena regnar omkring mig. Jag lovar och lovar och lovar. Att stanna och att leva. Att bli frisk. Att leva - vad är det egentligen? Det spelar ingen roll att jag inte vet, för jag har lovat. Och jag tror att jag har bestämt mig för att kämpa, även om det onda i sig nästan får mig att ge upp. Nästan. Jag har ju lovat...

Det gör så ont. Så fruktansvärt ont, att bara vara. Att orka och att försöka fortsätta. En fot, sedan den andra. Bara ett sådant litet steg, gör ont. Det är en ensam vandring. Och ensamheten gör också den väldigt ont. Det tar tid att skriva, det gör ont i huvudet. Ansträngningarna hopar sig, lägger sig ovanpå varandra. Allt detta, gör så fruktansvärt ont.

Jag vet inte varför jag blir yr av att bara gå rakt fram, eller varför jag inte kan komma ihåg de enklaste saker, som jag dessutom gjort hundratals gånger innan. Att stava rätt och att skriva är jobbigt. Det tar kraft och tid, så jag vill helst låta bli. Men ensamheten är värre än smärtan. Att jag drar mig undan och gömmer mig, vet jag är värre än att stava fel. Så jag chansar. Jag chansar på att det jag skriver nu, kan bli bra och förståeligt. Även om jag tvivlar.

Vet ni om hur orättvist det är? Hur orättvist det framförallt känns, på insidan. Jag orkar inte! Jag vill ge upp, nu. Vet ni om hur ont det gör att inte orka? Jag försökte säga det till mamma och pappa innan. Jag försökte säga att det gör så ont att hela tiden gå runt och tänka att: "Jag vill dö", men jag kunde inte. Det gjorde för ont att säga det, till min egen mamma och pappa, att jag istället sa att det är så jävla jobbigt. Vilket i och för sig också är sant, även om det är långt ifrån hela sanningen.

Men den gör för ont. Skadorna är för djupa och såren för obehagliga att titta på. Ingen får se, ingen vill höra. Det är bättre att vara ensam, när hela världen bara förvirrar en, gör en yr och illamående. Huvudvärken dunkar och återigen förvirrar tangenterna orden och jag vet inte längre vad det är jag skriver. Jag tror att jag håller på att bli galen, jag tror att jag håller på att förlora all vett jag någonsin haft. Det har jag varit medveten om länge nu, att jag håller på att bli galen.

Mina prestationer är långt ifrån tillräckliga. Jag känner mig stressad, då jag vet att jag måste prestera. Jag vet att jag måste klara av detta nu, men jag vet också, att jag inte kan. Jag har ingen ork, inte den rätta kunskapen, jag har ingen kraft i min kropp. Stressen gör mig illamående, yr, den framkallar huvudvärk jag aldrig blir av med. Mina ögon fungerar inte ordentligt, jag kan inte bedöma avstånd eller hitta perspektiv i min omgivning. Jag känner mig fruktansvärt berusad, men det enda jag har druckit idag är te. Och vatten. Mitt huvud fortsätter att dunka.

Vad är det meningen att man ska ta sig till, när det blir såhär? När hela världen ramlar ihop och ingenting längre stämmer? Jag har inte varit i skolan nu på fyra veckor, och jag kommer att missa en vecka till. Stress. Prestationsångest. Stress. Magont. Huvudvärk. Yrsel. Varför var jag tvungen att bli så värdelös? Jag skulle vilja känna att jag är nöjd med mig själv, för att jag har överlevt, men det gör jag inte. Jag känner bara ett misslyckande stå och skratta mig rakt i ansiktet. Att se dom i min klass leva som vanligt, oroa sig över sina problem. Problem jag inte ens kan relatera till, för dom känns så otroligt simpla. Fyfan vilken taskig människa jag är. Återigen misslyckad.

Det gör ont att leva såhär. Min hjärna letar efter de rätta orden, medan min kropp skriker efter luft. Jag kan inte andas längre. Det gör för ont i lungorna för att jag ska kunna andas. Jag behöver syrgas. Intubera mig! MIn kropp skriker, och detta gör så fruktansvärt ont. Smärtan på insidan håller på att bli min död nu. Är detta problem jag borde ta upp här? Är detta normala saker, som jag borde tänka på? Är detta någonting jag borde oroa mig över? Varför känns detta så otroligt främmande, även efter tre år? Varför känner jag mig som en främling, i den värld jag lever i?

Knepet är att låta bli att tänka på det.

Försiktigt och åh - så långsamt
ett enstaka andetag, då och då
din mun på sakta marsch
mot min

dina läppar på språng
mot ett par skallrande
köldangripna
jordgubbsröda
andra

dina ögon på väg neråt
i djupet av mina grå oaser
eller är dom gröna? blåa?

försiktigt och åh - så långsamt

Sådärja. Hemma en natt. Igen.
El funkar tydligen inte på mig, men bara därför ska jag få en avslutningsbehandling imorgon. Så snällt av dom. Sen får jag helgpermission och sen ska jag läggas in nästa vecka. Till onsdag. Och sen får jag åka skidor. Sjukt snällt, tycker jag. Speciellt eftersom dom sa att det skulle ta tre dagars inläggning, sen skulle jag få komma hem, fortsätta i skolan och så dära. Nu har det gått tre - fyra? - veckor.

OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT MÅ SÅHÄR.

Gah. Hahaha. Fyfan vad patetisk jag är just nu. Och det värsta känns nästan som om det är att det tar mig hur lång tid som helst att först tänka efter vilka tangenter jag behöver för nästa ord,och sedan tar det ytterligare en stund att trycka ner dom, så allting tar så fruktansvärt lång tid, detta gör mig dessutom svettig för jag blir nervös över att jag ska stava fel eller trycka ner fel tangent.

Jag tror jag är död på insidan nu, och det är därför jag håller på att bryta ihop på grund av att jag inte kan skriva ordentligt. Jag tror det är bäst att ge upp nu. Och bli hög på sömnmedel och muskelavslappnande imorgon. Jag längtar faktiskt. Gör det mig konstig?

när jag är helt övertygad om
att det är för sent
är det då tiden är inne
för att dricka giftet
i den svarta flaskan?

eller är det då det är dags
att hoppa av tåget
på fel sida
så att jag hamnar under
och sedan över det?

nej!
vänta lite
det är ju nu jag ska
le ett inövat leende
ljuga dig rakt upp i ansiktet
och säga att det är bra med mig

det är nu dags att ljuga
och
säga att jag mår som en
prima ballerina
på is

runthalkandes
fallandes
trillandes
utan rumpkudde

men den sista biten
är det ingen som vet om
för alla är så blinda
när det kommer till att prata om
saker som inte riktigt finns

demoner existerar ju inte
ångest är övervinnerligt
maskar lever inte i magen
pillersamlande finns inte
skärsåren är glömda
men aldrig någonsin gömda