zebragalax

Jag hör hur klockan i tv-rummet tickar, vilket är en ovanlighet. Det gör jag aldrig annars. Kanske för att jag inte har någon kraftfull  musik som virvlar runt i rummet. Idag är det tystnaden som får tala sitt klara språk. Och jag tror att det kan vara bäst så, just idag. Just idag. Med alla dessa omöjliga obeskrivliga obotliga ovälkomna känslor, som snurrar. Då kan det vara bra med tystnad. Och ett svagt svagt: tick tack tick tack tick tack...

En deppig, tryckt och spänd dag, har återigen äntligen och underbart nog, nått sitt slut, till slut. Jag hade inte orkat en sekund mer. Mitt liv vänds nästan upp och ner av det jag en gång kallade för Mina Trygga Händer. Platser jag kunde söka skydd på, personer vars famnar jag kunde krypa in i - de existerar inte i den formen längre. Kanske är det därför jag känner mig så otroligt bortkommen då jag inte har någon att luta mig mot. Jag har bara den mörka, Honom, att luta mig mot, och vad är det för Trygghet? Jag tror att det kan vara den trygghet jag för tillfället har valt att förlita mig på.

Oh, så mycket trams.

Men allting staffas man för, i slutändan. Allt det där man inte borde gjort. Så vad borde jag inte gjort? Kanske gjorde jag någonting fel förra veckan, eller igår, kanske när jag var fem, eller elva. Men vem fan bryr sig egentligen? Jävlar vilken deprimerad blogg. Inga roliga modetips eller råd om vad just Du ska äta för att få hyn att lysa. Inga vackra dikter eller en grym novell - ingenting. Är det allt jag har att komma med? "Jag är inte lycklig, bara deppig". Ja. Just nu. Imorgon får vi se.

Egentligen vill jag inte existera mer. Egentligen. Men vad gör väl det när i alla fall kaffet smakar någonting överhuvudtaget. Det finns ingenting att göra åt det just nu, men jag har skyddskläder på mig. Stort som smått skyddar jag mig mot. Bubblan jag lever i har blivit till en pansarbubbla. I alla fall när jag befinner mig i detta hus, som jag skulle kunna kalla mitt Hem. Men det gör jag inte. Jag låter bli för att jag inte vill. Det känns inte som något Hem. Detta Fängelse, kan vi kalla det. Nästan på.

Kaffet är i alla fall ganska beskt. En smak jag kan känna.
Nu vill jag dö. Snälla, bara låt mig gå. Detta är plågeri.
Jag vill trotsa alla lagar och springa över gränserna.

Jag gick och satte mig här när det blev för mycket folk ute på altanen. Jag gick hit för att jag blev förföljd av någonting som ingen annan än jag vet vad det är. Ibland tror jag inte ens att jag vet. Gah. Dom står där ute och pratar på om ditt och datt, och jag orkar verkligen inte delta. Jag drar mig undan som en rädd kanin som springer iväg när mitt pälsmonster kommer springande och tror han är nåt. Jag springer inte - jag gör det lite mer diskret. Jag går iväg. Jag går iväg för att jag inte vill vara med.

Idag när jag satt ensam i mormors stora, tysta lägenhet kände jag mig otroligt lugn. Jag sjönk in i sidorna, som boken jag läser just nu består av. Jag var där, i Italien på 14oo-talet och jag kände den sensuella doften av liljor. Det var helt otroligt underbart. Det var fantastisk - att kunna vara helt tyst i ett helt tyst hem, utan att känna sig skyldig. Jag behövde ingenting, jag behövde inte heller göra någonting. Att sitta där och läsa var precis så mycket jag kände att jag var kapabel till att göra - och det räckte. Jag räckte till, där i tystnaden, tillsammans med min bok.

Champagnen rinner sakta ner i mig. Jag vet ännu inte om den får stanna där hela kvällen.
Den som lever får se. (Jag önskar att jag inte behövde se mer.)

Min kropp har gett upp på något vis. Jag orkar inte mer, jag kännr inte för att göra mer. Jag känner inte ens för att orka mer idag, ens en gång. Inte ens idag. Och jag tänker inte orka för att ni tjatar. Jag tänker dö idag för att jag så otroligt gärna vill det. Jag tänker inte ens orka dricka kaffe, så illa mår jag. Jag vill inte bli pigg, jag vill vara ett åskmoln på mitt rum. Jag vill inte bli störd eller uppvaktad. Jag vill vara i fred. Så låt mig vara nu. Försök inte få mig att orka, för just nu vet jag i alla fall vad jag vill.

Jag är nog inte så bestämd dom det kanske låter egentligen. Jag är nog mest bara apatisk. Igen.

"Kära mamma och pappa,
ni har gett mig mer än vad jag någonsin förtjänat, och mycket mer därtill. Ni har ställt upp i vått och torrt - mest vått och fuktigt i diverse simhallar - och ni har varit noga med att alltid finnas där. Ni gjorde allt ni kunde för mig, för mitt intresse och liv. Ni offrade många sovmornar och lediga dagar. Ni offrade helger och golfrundor och ert eget sociala liv. Men det är en sak ni aldrig kommer att kunna ge mig. Min simkarriär - den som jag vet hade blivit lyckad."

Vet jag att den hade blivit lyckad för att jag så långt inne, så innerligt, av hela mitt hjärna, ville att den skulle bli det, men inte insåg det förrän efteråt? Eller är det bara så att jag vet att jag var och hade blivit en riktigt bra simmerska - så är det nog. Jag var ju bra, jag var grym. Jag var en fighter och en kämpe. En farlig konkurrent, en som inte gav upp, en av dom som alltid hade mer att ge, mer mjölksyra att tillverka.

Jag klarade aldrig de där "enminutochtjugosekunder".
Jag gav upp.

Jag orkar inte mer.

Såfort tanken ploppar upp i mitt huvud blir jag kallsvettig och en ökenhetta sprider sig i hela min kropp, men får framförallt mitt huvud att koka över. Det är inte så att tanken är främmande, den är bara så fruktansvärt overklig. Tänk om du hade lyckats med ditt experiment? Tänk om dom inte hade kunnat motgifta dig, tänk om du inte hade funnits mer nu?

VAD FAN VHADE JAG GJORT DÅ?
HUR FAN HADE JAG ÖVERLEVT?

Jag har inte ens ork att spekulera i det - runt det ämnet. Det tar för mycket kraft och tid. Jag lever i en bräcklig bubbla som hotar mig med att den ska spricka om jag inte stärker den. Genast! Men jag orkar inte. Om bubblan spricker blir det väl min tur, men hur orkar man i så fall? Ett livshotande beteende, en dödlig sjukdom. Är det det jag lider av? Jag läste i Cosmopolitan att depression ÄR en sjukdom, och inget annat. Men varför kan man då inte, som med de flesta andra sjukdomar, bota just min version med medicin? Fast är det kanske så som jag läste, att medicinerna är en paus. Men får en välbehövd paus från verkligheten, från ångesten och från demonerna som bor i kroppen. De bor där fortfarande, men deras röster hörs inte riktigt lika tydligt längre. Medicinerna fungerar kanske lite som öronproppar.

Paus.

Jag tror inte att min paus är tillräckligt kraftig. Jag tror inte att jag kommer att klara amig helt levande ur det här. Jag vet inte, men jag spekulerar vidare. Jag vet inte vad jag ska säga till läkaren på måndag. Jag vet inte hur jag ska reagera på det hon kommer att säga. Varför måste Jag?
Varför kan jag inte bara lyckas med mina experiment. Liksom.