zebragalax

Jag gick och satte mig här när det blev för mycket folk ute på altanen. Jag gick hit för att jag blev förföljd av någonting som ingen annan än jag vet vad det är. Ibland tror jag inte ens att jag vet. Gah. Dom står där ute och pratar på om ditt och datt, och jag orkar verkligen inte delta. Jag drar mig undan som en rädd kanin som springer iväg när mitt pälsmonster kommer springande och tror han är nåt. Jag springer inte - jag gör det lite mer diskret. Jag går iväg. Jag går iväg för att jag inte vill vara med.

Idag när jag satt ensam i mormors stora, tysta lägenhet kände jag mig otroligt lugn. Jag sjönk in i sidorna, som boken jag läser just nu består av. Jag var där, i Italien på 14oo-talet och jag kände den sensuella doften av liljor. Det var helt otroligt underbart. Det var fantastisk - att kunna vara helt tyst i ett helt tyst hem, utan att känna sig skyldig. Jag behövde ingenting, jag behövde inte heller göra någonting. Att sitta där och läsa var precis så mycket jag kände att jag var kapabel till att göra - och det räckte. Jag räckte till, där i tystnaden, tillsammans med min bok.

Champagnen rinner sakta ner i mig. Jag vet ännu inte om den får stanna där hela kvällen.
Den som lever får se. (Jag önskar att jag inte behövde se mer.)