zebragalax

Varför måste fönstret vara öppet, och gardinerna isärdragna? Varför måste alla människor släppa in så mycket ljus och luft i rummen, såfort solen kommer fram lite? Vad är det för fel på regn egentligen?
Det är dessutom mycket mer syre i luften då.

Han är Min.
Mörker.

Jag har blundat för mycket, jag har ljugit om massor av saker och jag har gjort så många människor besvikna. Jag har gjort så många FEL. Jag gjorde inte många RÄTT. Och det mest patetiska av allt är att jag inser det nu. När det är för sent, när det är förbi - när mina lögner tagit slut. Mina sista utvägar. De tog slut och nu står jag utan förklaring till varför det blev såhär. Prinsessan kanske har rätt, jag klandrar mig själv för det oundvikliga. Men det var väl inte såhär det skulle sluta? Nehej, och hur skulle det då sluta, flicka lilla? Ett Lyckligt slut som i Sagan du läste på sexårs? Haha, nejdu! Inte för din del.

Jag gjorde så fel. Och jag gjorde aldrig det rätt igen. Jag står och trampar på samma ställe. Jag är ett pussel med tretusen bitar, men bara tvåtusenniohundranittionio återstår. Och det går inte att lägga färdigt ett pussel med tretusen bitar, om bara tvåtusenniohundranittionio bitar återstår. Det säger ju sig själv. Det är ganska logiskt.

Men vad får mig att tro att den där sista, ensamma pusselbiten, skulle vilja dyka upp, låta sig hittas? Är jag så dum att jag fortfarande tror på Sagan i Boken? Ja, jag är nog så Dum.

Nu är det Lucifers tur att tala, och ikväll är Han inte nådig:
Du är så JÄVLA äcklig, Vilda! Hur fan kan du stå ut med dig själv?! Läs dina ord!! Du ljuger, du är otrogen, du fuskar, du stjäl, du förstör, du gör människor du påstår dig älska besvikna. Hur kan du leva med det? Enda sättet för dig att överleva är att lyssna på Mig. Du är Fel, hör du det? Du är Äcklig, och du är Hemsk. Du är Ful, men framförallt så är du Fet. Men mest är du bara så JÄVLA FEL.

Hela armén kommer nu och anfaller. De skriker och dånar. De trampar och smutsar ner. De river och sliter. De våldtar och skadar. De gör Ont. Och jag undrar, hur kunde jag någonsin tro på Sagan?

18:16 (med tillägg):

Människor kanske inte reflekterar över det på samma sätt som jag gör. De kanske inte tycker att det är speciellt konstigt att träffa en vän eller kompis eller ett ragg i stan efter skolan - men jag gör. Jag var orolig och hade ångest i magen till det ögonblick jag kramade om henne. Sen släppte det, till viss del. Sakta men säkert. Både Oron och Ångesten rann bort. Jag slappnade av. Och det var hennes leende, skratt, vackra ögon och varma kramar som fick mig att göra det - all Kärlek. Hade inte Prinsessan gått bredvid mig och snuddat vid min arm hela eftermiddagen hade jag inte klarat av att gå där. Jag hade inte kunnat stå upp, jag hade brutit ihop i det där provrummet på Vero Moda om inte hon funnits i mina tankar. Jag hade suttit på BUPs akut i eftermiddags, med en gråtande Mamma bredvid mig. Men inte när Prinsessan är med i huvudet. Tanken på att göra även henne besviken var för mycket. Så jag nöp mig själv i armen, bet mig i knogen och provade glatt vidare mina kläder. Och i tankarna snurrade Prinsessan.

Sådan Kärlek är så sällsynt, men det är det starkaste vapnet som finns. Den slår ner de mest aggressiva Demoner, och i några timmar slapp jag Dom. Jag både åt och drack, och skrattade och log. Jag var ganska fjollig, lite allvarlig, men mest glad. Ja - men mest var jag glad.

Men hur många gånger Prinsessan än försökte övertala mig och intala mig att jag inte är i vägen, och att jag inte är jobbig när jag är så osäker, så vet jag att jag är det. Hur mycket jag än älskar henne - Dig, min Prinsessa - så vet jag att jag är i vägen.

Jag tror aldrig att jag kommer att kunna visa hur otroligt glad jag blir när du kallar mig Älskling, när du tittar på mig med dina stora, bruna, vackra ögon, när du kallar mig vacker, när du kramar mig och får tårar i ögonen när jag berättar om någonting sorgligt eller jobbigt, när du ler när jag berättar någonting fint, när du stryker mig på armen och tar min hand över bordet, när du frågar om vi inte ska dela en kaka till, när du drar med mig till kassan och när du skrattar åt mig och säger: "Haha, du är galen Tilda!", och när du skrattar sådär vackert som bara du kan, eller när du berättar om någonting du varit med om, när du låter mig berätta, när du lyssnar så fint, när du berättar med händerna, så som jag också gör! Jag älskar dig för det - för att du är Du, och Du är helt otrolig.

All your attention makes me ill.

"Som männsika är det omöjligt att vara på två ställen samtidigt och att gå genom väggar är ett partytrick med väldigt dåliga förutsättningar för att lyckas. För elektroner är detta vardagsföreteelser, något som vid en första anblick kan låta väldigt orimligt."

Maskarna är aldrig stilla, och Oron sköljer över mig. Inte ens kokhett vatten kan dämpa detta. Inte nulängre. Det känns, på något sätt, som om alltihopa har nått en gräns, ett steg, som jag inte var beredd på. Det blev helt plötsligt allvarligt, och hoten om Akuten kommer tätare och tätare. Ändå tycker mamma inte längre att jag behöver gå till nån kurator, men bokade ändå en ny tid till mig. Vad är det hon vill?

Hon skäms för mig. Hon är orolig för vad andra ska tycka och tänka när de ser min arm och mitt lår i sommar. Och naturligtvis smittar oron av sig, det gör den alltid. Vad ska de jag ska åka till Roskilde med säga? Vad ska de tänka om mig? Jag vet att jag inte borde bry mig, det är ju faktiskt mina Demoner, men det blir ändå lite deras problem också.

Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär! Jag skulle ju bli mästare i simning, någonting inom något doktors-grejs, ut och resa, träffa nya männikskor, LEVA. Ja, det var Matilda som skulle ut och göra allt det där i Världen. Duvet den där glada, positiva, ambitiösa, underbara, vackra, söta, snygga, vältränade tjejen med Livet i Handen. Mm, det är hon ni ser på bilderna, fotona, i minnena. Men hon sitter inte längre här.

Det är lite märkligt, för Matilda känns konstigt nog som en helt annan person. Hon är inte Jag, det är helt omöjligt! Hon var mogen och trevlig, vacker och fantastisk. Inget av det finns i Mig längre. Inte en enda bit. Det känns sorgligt, men samtidigt var det oundvikligt. Simningen var hennes starka sida, och när den föll i tusen bitar, gjorde även hon det. Det var då Trasigheten kom och invaderade mitt land. Mig. Jag, Tilda.. Vilda, blev trasig. Och full av.. sorg och saknad.

Det är som ett stort fucking jävla hål. Och innerst inne vet jag att det aldrig kommer att fyllas med någonting annat än Tomhet.

Jag fick brev från min bajsläkare på Kärlmottagningen på UMAS idag. Det var, trots allt, goda nyheter. Bloproppen som man såg för ett år sedan är borta, och det blodkärl som då var kraftigt utvidgat hade nu blivit betydligt mindre: trevligt. Men tyvärr kan ord på papper inte ta bort det som gör så fruktansvärt ont, varje dag. Smärtan reduceras inte av de orden, lilla läkare. Inte det minsta.

Ångesten lämnar aldrig min kropp. Att åka buss börjar bli jobbigt, och imorgon ska jag gå runt i Malmö också. Det innebär mycket folk. Det innebär Skräck - Rädlsa, Ångest, Oro, allting blandas i mina ådror; i hela min kropp. Det börjar bli för jobbigt att stå på benen, att sova, att ta sig fram. Jag börjar bli trött. Snälla, låt mig bara vila. En liten stund. Snälla? En liten stund utan Rädlsa, eller Ångest eller Oro - eller Honom.. Snälla?

Väck mig aldrig igen.

Dagarna hemma resulterar i en arg Lucifer. En arg Lucifer utveckals snabbt och gärna till en förbannad Lucifer, vilket automatiskt leder oss vidare till landet Självdestruktivitet. Jag tänker inte censurera resten nu. Jag försökte, återigen, spy. Men det resulterade bara i en massa kristaller. Och hittills tre nya sår (plus de 20 från söndagens Äventyr). Jag tänker fortsätta ett tag till, sen måste jag torka, packa och sticka iväg på spinning. Jag håller på att förvandlas till en pirat utan hämningar - en störd pirat. Men jag är inte sjuk.

Jag tror inte ni förstår hur solt ni gör mig, och hur ont det gör, när ni säger att jag verkar må bättre. Det värmer som solen och sticker som nålar.

Det fyller mig med skräckblandad glädje - nu vet jag hur jag ska göra för att Han ska bli tyst.
Men fotstegen fortsätter.

Det ämne som kretsar runt i mitt universum just nu, både snabbast och mest, är: Roskilde. Ganska givet kanske, men tydligen inte för alla. Mamma tvekar fortfarande, medan pappa är helt på det klara med vad jag ska pyssla med den veckan. Självklart har hon också sina skäl, och de är, trots allt och faktiskt, vettiga. Hon tycker att jag mår för dåligt, och hon är orolig för att jag ska "hitta på något dumt". Fair enough, när de jag ska åka dit med får Se Sanningen kommer de.. Ja, vad kommer de egentligen att göra? Jag har vant mig vid det här laget, men just nu sitter jag hellre inne än ute. Anledningen till detta märkliga vampyr-aktiga beteende är inte matteprovet som de andra imin klass kämpar med, utan den enkla att om jag sitter inne, på mitt rum, med fördragna gardiner och öppet fönster blir det inte för ljust, jag kan ändå höra fågelkvittret och jag kan, framförallt, ha linne på mig. Jag har mina hängsle-shorts på mig också, och jag fryser lite om tårna, men jag kan röra mig hur jag vill.

Där ute sitter Lillasyster i linne och solar, mamma vältrar sig i bh och trosor, och Zippo myser på gräsmattan. Jag mös lite grann jag också, men eftersom jag är överkänslig mot gräs och alltså inte kunde ligga på gräs, och svarta jeans inte var helt optimalt, gick jag in istället. Jag hade skjorta på mig när jag låg där ute, don't worry. Det var svalt, men dock. Lillasyster ska inte behöva utsättas för det också. Det räcker med ångestattacker, anfall och timmar med kristaller i ansiktet. Ja, det får fanimej räcka nu.

Det kan ju faktiskt vara därför mamma är orolig för Roskilde. Och om hon tror att Oskar ska kunna ta hand om lilla mig då, - ja, för i vid de tillfällena är jag minst i universum - då är hon nog lite snett på det. De hotade med Barnpsyk och den andra Psykologen för nån dag sedan. Mamma tillade även att: "Du kan ju inte fortsätta såhär. Du måste ju kunna gå i linne i sommar; vara vacker!" Jag: "Men jag kan väl vara vacker ändå?" Öööh, ursäkta?! PUCKO!! Mamma: "Joo, men det är ju inte så snyggt att ha randiga armar. Undvika frågor och sådär.." Hon tvekade. Men tydligen, så nej, jag är inte längre vacker. Fast det var i och för sig länge sen hon påstod det också.

Men för att de inte skulle sätta för stor press på mig och min vilja att kunna simma igen - tydligen finns den där än, annars hade jag nog gått under, ja - så var pappa så vänlig att köpa en boxningssäck á la Liten till mig. Han hängde upp den där ute, och nu är det fritt fram för mig att slå på den hur mycket och när jag vill. Enda problemet jag hittills har upptäckt är att när det är som värst, när jag är som starkast, då flyger säcken iväg och så står jag där, och får den på näsan på tillbakavägen. Men tydligen är det bättre att jag blöder ur näsan än ur armarna. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Och ja, jag tänker leva vidare. Eller ja, leva och leva.. Vi får se hur det blir med den saken. På torsdag ska jag Prata igen. Det är bara det att jag inte äger de rätta orden längre, jag har Pratat tillräckligt, och aldrig i framtiden kommer jag att säga till någon levande varelse att: "Vi måste prata." Aldrig.

Maskarna äter upp mig inifrån. De är aldrig stilla. Skalbaggarna under huden krälar. De rör på sig. Jag sitter helt maktlös. Paniken kommer och hälsar på. Smeker min rygg och viskar i mitt öra. Ångesten rinner våldsamt i mina ådror. Det kokar. Den måste ut! Ut ut ut. Nu. Magen vänder sig ut och in och jag vill spy. Återigen känslan av att vara tvungen, att vilja, men inte kunna. Mina ögon är oroliga. Det är dimmigt. Texten om IC-krestar är på hebreiska eller japanska. Kanske kinesiska eller arabiska? Jag ser inte vad det står.

Fotstegen i trappan hörs fortfarande. Men det kommer aldrig någon. Jag sitter här med Rädslan och väntar. Han håller min hand och är min bästa vän. Jag väntar. Gråten bildar en klump i halsen, det brinner bakom ögonen och jag kan inte blunda. Gör jag det brinner mitt huvud upp. Och jag får inte gråta! Jävla fjolla!! Du är så jävla svag, hör du det?

Jag känner fortfarande smaken av olivolja i munnen. Pastan ligger i halsen. Men den stannar där. Den rör sig inte en millimeter och snart är det dags igen. För lasagne. Välkommen till min mage. Till maskarna. För de vill aldrig vara stilla.

Allt jag vill, det jag önskar mest, är att få simma igen. Jag förlorade allt jag hade kvar - mina drömmar. Och de kommer aldrig igen. Aldrig någonsin.

Mamma ska ringa ungdomsmottagningen imorgon. Jag vet inte om jag hoppas att detta ska sluta, men jag vet att jag har förstört allt. Kanske kan de laga det igen? Med kondomer eller nåt. Både mamma och pappa var arga, men en sak jag har upptäckt och lärt mig är att när människor känner sig hjälplösa reagerar de med Ilska. Och en sak till jag har lärt mig, av en film, är att Ilska bara är Rädsla på väg ut. Rädlsa känns det som jag har nog av för tillfället. Den bor i mig. Alltid. Överallt. Hopplöshet..


Jag hör fortfarande fotstegen - varför tystnar de inte?

Jag sitter här, nu, med min öl, som snart är slut, och känner mig alkoliserad. Kanske har jag blivit det också. Är det inte öl så är det ett antal ipren och naproxen. Ibland sambuca men oftast båda och alltihopa. Sånt jävla uppmärksamhetsbarn jag är. Det är ju helt sjukt vad patetiskt allting är. Allting som har med mig att göra är så fucking patetiskt. Detta inlägg blir fan inte vackert. Inte någonstans. Och nu är ölen slut. Fan.

Idag träffade jag Tingeling, och jag borde vara fylld av Lycka och Kärlek och Hopp. Men det är jag inte. Jag är i vägen för henne. Känslan av Frihet fanns inte där och det var så många ord jag ville säga, men jag kunde inte! Jag ville inte förstöra någonting, som kanske inte ens finns. Jag är rädd för att jag har tagit sönder det finaste jag vet. Men jag vet inte än.. Jag vet bara att jag älskar henne mer än någonting annat i detta universum. Hon är det vackraste jag vet. På alla sätt och vis, och nu har jag förstört det?

Vi skiter i detta nu.


I'M LAUGHING SO HARD, IT HURTS LIKE HELL!

"Säg mig lilla fjäril,
var har du varit?
Jag har ropat så länge.

Jag har varit här hela tiden, svarar fjärilen.
Men du har inte sett mig.
Du målade ju dina fönster med svart färg,
och då ser man inga fjärilar.

Men säg mig lilla blomma,
var har du hållit hus någonstans?
Jag har letat så intensivt.

Jag har funnits på marken i all evighet,
men du har blundat när du gått förbi.
Du var ju så rädd för att bländas av solljuset,
och då ser man inga blommor.

Och du då, min vän,
var fanns du när jag behövde dig som mest?
Jag grät ju så förtvivlat i saknaden efter dig.

Men lilla du, jag var ju här.
Jag stod ute i solen och väntade på dig,
men du tittade aldrig ut genom fönstret.
Och då ser man inga vänner.

Jag tänker efter en stund.
Tittar på allt jag plötsligt fått,
och inser att det funnits i min närhet
men jag har aldrig vågat sträcka mig efter det,
av rädsla att förlora det igen."

Zebraflickan


Nu vet jag att ni verkligen bryr er, och det har jag nog egentligen vetat hela tiden, men ignorerat det. Men det syns på era ögon, förstår ni inte det? Jag är ledsen, men jag förstår fortfarande inte varför. Jag är drottning över landet Ful, och Lucifer är min diktator. Jag är Fel, ser ni inte det trasiga? Akta er, så att ni inte skadar er.

Den blåa himlen är så olidligt blå idag, och solen lyser starkare än den brukar, det är jag helt säker på! Jag har inte sett en enda barnvagn idag, alltså inga fysiska hot. Fåglarna som sitter och gömmer sig i trädkronorna ignorerade jag med hjälp av Avril och hennes nya poppiga, rockiga high-shcool influerade låtar, och det var riktigt underbart. Jag blundade för deras mörka ögon som ville borra genom hela min kropp, för de fick dom inte!

Helt plötsligt kan jag börja skratta för absolut ingenting. Jag bubblar upp i någonting som liknar ett leende, även om det inte riktigt når ögonen än. Jag är fortfarande blek, men den underbara vinden utomhus blåser upp rosenknoppar på mina kinder och mosar hallon på mina läppar. Lillasyster sa att mina ögon är väldigt blåa idag. Det är himlen som äntligen får spegla sig i dom, eftersom jag vänt mina blickar mot marken innan.

Det är bubbelspråket som viskar till mig! Med mig. Jag hör hur bubblorna viskar till mig överallt. De finns i allting utomhus, och i hela mitt rum. De jagar iväg Demonerna och Han har ingen chans i världen. Det är bubblorna som får Mig att bubbla som ett litet barn igen. Barnet med grus i munnen och spring i benen och Livet i handen. Jag r bara ett litet barn, ett pirat-barn.

Men självklart är jag fortfarande rädd. Rädslan och Ångesten ligger båda två och lurar någonstans i bakgrunden, men de rinner inte längre lika våldsamt i mina ådror. De rann ut igår, det såg jag till. Och Tingeling fick mig att le, och skratta när hon skar champinjoner på golvet och kokade couscous. Hon kommer hem ikväll.

Jag tror inte att någon kan förstå hur verkligt Glad jag är idag, av nästan ingen anledning alls. Och jag utnyttjar det till fullo! Jag äter, jag springer runt och hoppar, jag ler och skrattar, jag ler mot människor på bussen och småpratar med människor jag inte pratat med på länge; jag njuter av Livet idag. Jag vet inuti att morgondagen kommer att bli väldigt mycket värre, men just IDAG tänker jag inte låta det stoppa mig! För imorgon ska jag träffa Tingeling och vi ska ha picknick eller bara fika. Och då ska vi leva tillsammans. Hela min kropp längtar.

If I had the chance I'd ask the world to dance..
IF I HAD THE CHANCE I'D ASK THE WORLD TO DANCE!!

Dina nyfikna ögon var så fina. Dina läppar så underbara. Det kändes som om jag gjorde någonting rätt, någonting bra, när jag kysste dig. När jag gav dig mina sista krafter. I den kyssen fick du mina sista krafter, och snälla du, bevara dem väl, för efter detta kommer ingenting att finnas kvar av mig. Det var det sista jag någonsin gav någon. Och det var till dig. Den kyssen och allting inuti den.


När jag gick till bussen stod en svarthårig flicka där på ängen. Med läppar formade i ett leende. Ett leende så stort, så underbart vackert. Henns läppar var så rosa! Hon såg lycklig ut på ögonen när hon stod där och kramades med den svarthåriga pojken.

Jag tänker offentliggöra min blogg nu igen. Inte på begäran, utan för att jag vill. Ja, vad är det jag vill? Jag VILL att de som vill också ska förstå, så att ni slipper sitta hjälplösa på kanten när jag drunknar i det alltför klorerade vattnet., för tydligen tycker ni inte om att bara titta på. Tyvärr har jag redan drunknat, och inte under så ordnade former. Det finns ingenting ni kan göra.

Det simmar fiskar i min mage. De vill inte ligga still! De simmar aggressivt runt och krockar med varandra. De gör mig orolig. Vattenskadad.

Så nu sitter ni där vid er skärm och än en gång läser ni mina patetiska ord. För att jag lämnat er med Ovissheten. Så nu ska jag försöka skriva detta för att ni ska förstå varför jag inte bubblar, skrattar, flamsar och tramsar; varför jag pillar i maten och varför jag drar mig undan; hur jag ska klara sommaren i långärmat och varför min arm ser självdestruktiv ut; hur jag egentligen mår. Ja, hur mår jag egentligen?

Idag på matten var det en massa tal och tecken på tavlan och det hängde tusentals ord i luften och jag förstod ingenting. Ni tror att jag inte försöker, men testa själv en dag! Testa att stoppa in miljontals insekter under huden, stoppa in fiskar i magen, låt Rädsla, Oro, Ångest och Panik rinna genom dina ådror och sedan kan du få låna Dom lite. SEN kan du också få försöka. Varsågod, jag tänker inte hindra dig. Men förvänta er inte att JAG gör det igen. Jag har försökt länge nu, och om ni inte kan acceptera att JAG inte lyckas i skolan så är det faktiskt inte längre mitt problem. Jag gör inte något av detta för er skull.

Förutom att Leva. För jag vill inte vara "den svaga som tog livet av sig", även om tanken ständigt bor i min kropp. Grejen är den att jag tycker inte som ni. Kanske har många av er haft självmordstankar och skrivit avskedsbrev, planerat klockslag och plats, personer som ska bjudas på begravningen och musik som ska spelas. Men då vet ni också att när tanken väl har planterat sig, så har den gjort det för att växa. Jag tänker inte klippa av Dödens Ros från dess själk eller utplåna den med äckliga gifter. Den är en del av mig nu, och jag vill inte förstöra den delen.

När jag gick hos psykologen sa han att man kan inte förvänta sig att en person som mår dåligt bara ska bli glad, vilket man väldigt ofta hör. BARA LÅT MIG VARA! Dels så slipper ni mitt humör och min fula gestalt och dels så behöver inte jag få ännu mer skuldkänslor än vad jag redan har. Jag vill inte höra att ni är oroliga för mig, för det hjälper inte mig nåt vidare. Ni lägger bara över er oro på mig, kanske för att ni inte orkar bära den själva?

Ni vågar inte se det som är trasigt, men det gör det inte mindre verkligt. Förlåt om jag skadar er med mina skärvor.
Jag hoppar. I humör och i tankegång. Och jag, nej, jag mår inte bra. Bra gissat! Ni är duktiga. Men för att få hjälp måste man vara sjuk på något sätt, och det är en sak jag inte är. Jag kan vara mycket, men inte Sjuk. Inte på det sättet. NEJ. Aldrig.

En sak förstår jag fortfarande inte, och det är att ni inte vågar fråga. Ni läser här och försöker vara anonyma, men jag listar ganska ofta ut vem som är vem, vem som säger vad. För jag har, under tiden jag inte varit speciellt närvarandre på lektionerna, även om jag varit där, iakttagit er och vilka ord ni använder. Vad vi säger och hur ni tänker. Varför vågar ni inte fråga mig? Skrämmer jag er så mycket? Ser jag farlig ut? Förlåt. Jag vet redan Varför.

Jag vet att jag är Fel, att jag är ful och äcklig och att jag är dum och osmart och att jag inte har något här att göra. Men varför kan ni inte fråga? Jag vill inte skrämma er. Men det finns en som faktiskt vågat. Tagit ett steg. Och det betyder så mycket mer än jag någonsin kommer att kunna visa..
Sarah, ditt hår var finare idag än det någonsin varit i skolan.

Jag har sovit med lampan släckt nu tre nätter i rad och jag är riktigt stolt. Men det är nog mest för att samtalen med Mattias på något sätt lugnar mig lite. Jag kommer väldigt sällan ihåg vad vi pratat om, men att lyssna till en verklig persons röst gör det lättare att slappna av innan Paniken kommer och stoppar om mig.


Fåglarna i trädkronorna bara väntar på att få attackera mig. Men jag tror att de väntar på rätt tillfälle. De kanske väntar på Hans signal? Jo, det måste vara så.. Så är det.

Jag kan inte skriva längre. Tomheten äter upp mig, inifrån. Och just nu är jag faktiskt och för en gångs skull rädd. För mig själv. Jag skäms. Jag har förstört allt. Precis allt har jag förstört. Det är mitt fel. Jag. Det är jag som är ansvarig för förstöreslen av.. allt.

Demonerna hälsar på, och de stannar. De bryr sig inte längre om hur mycket färg De får se, utan De fortsätter att dricka, hungriga, ur min kropp. De fortsätter att riva, omöjliga att mätta. Men jag har bara mig själv att skylla för min egen olycka.

Så formellt det lät. Men sanningen är att det inte är särskilt formellt. Det är ett jävla hattande fram och tillbaka mellan saker och ting som inte existerar, eller så existerar de. Ibland existerar de. Men bara ibland - bara Då.

Jag kommer aldrig aldrig aldrig någonsin igen kunna lita på en kille. Eller människa för den delen. Det är så lätt för dem, vem som helst! att bara förstöra mig ännu mer. Mitt skal; min sköld; mitt skydd, kommer du inte längre igenom. Det har blivit hårt som pansar, och min fasad är stabil. Den ler. Den mår bra. Men i takt med att fasaden blir starkare och starkare, så händer det mindre trevliga sker med insidan..


Var det längtan jag såg i dina ögon? Eller var det trötthet - en svalnande flamma, en släckt glöd?

Dom river och sliter i mig.

Ibland tror jag att jag lever i en verkligeht som egentligen inte existerar. I alla fall inte för dom som inte vågar se att allting inte är helt och rent. Jag är både söndrig och smutsig. Söndersliten och trasig av Dom och smutsig av maten och dina händer; dina läppar; dig, Marcus. Du smutsade ner mig. Och jag kommer aldrig att bli ren..

Jag går, jag sitter på bussen, jag ligger i min säng, jag är ute och springer eller svettas på spinningcykeln, och hela tiden jagas jag. Jag jagas av Paniken och Rädslan. Jag är ständigt rädd, jag jagas konstant och jag kan inte längre sova på nätterna. Paniken tycker om att hälsa på mig då.

Mina ögon börjar bli oroliga, och jag ser mig själv som Någon Annan. Jag är inte längre Jag, samtidigt som jag vet så väl att jag aldrig kan bli någon annan än Jag. Men de ögonen, händerna, näsan, munnen och öronen.. tårna, är de verkligen mina?


Det var inte meningen att det skulle bli såhär, eller hur mamma? Förlåt för att jag förstörde Allt. Och Alla.. Lillasyster lider, ser du inte henne? Ser du någonting överhuvudtaget?
Jag har förstört Allt med min trasighet.

Jag skäms. Skuldkänslorna äter upp mig inifrån. ALLA känslor och tankar äter upp mig inifrån! Enhetscirklar, trigonometriska formler och derivator får inte plats där inne. Inte I, U och Q heller. de får helt enkelt vänta på sin tur, och den turen är inte nu.


Dom kommer att bli min död.

Det är en gravplats. Ingen kyrkogård, för det existerar inga kyrkor med sin vrålande, tryckande tystnad. Det är bara en gravplats. En gravplats med flera tusentals gravstenar. Ett stort, öppet fält, större än du någonsin sett innan! Större än de man ser i amerikanska filmer från Vietnamkriget och allt vad det är. Mycket, mycket större.

Det är dimmigt, och konturerna är suddiga, men de finns där - de går precis att urskilja. Det är grått, bara allmänt grått, och det vilar en stark stank av någonting odefinierbart över platsen. Jag tror att det... jo, det luktar bränt. Starkt av någonting bränt. Brända lik luktar det. Starkt. Det luktar Lik och Död, och dimman är Grå.

Gravstenarna är alla vita. Vissa är lite smutsiga, och vissa har börjat bli lite gröna av den ständigt lågt viskande brisen. Den kommer från Havet och den viskar om vågor med vita gäss.

Vågor som piskar Liv i den ständigt sovande sanden, de ständigt sovande vass-stråna och de gråa, uråldringa murarna. Vågbrytaren ligger där så stilla, så stilla, och den rör sig inte ens i de rytande, vrålande, våldsamma stormarna, som våldtar stranden med dess finkorniga sand.

Men det är en gravsten som sticker ut. Den är speciell och står lite - väldigt lite, nästan så att det inte märks - avsides. Men även om den bara står väldigt lite avsides, ser man på den att den är väldigt ensam. Den står ensam, och den är inte stark. Det är fläckar på den, och man ser väldigt tydligt, även på långt avstånd, vad det är som har missfärgat den vackra, rena, vita marmorn. Det lyser som om det vore en neonskylt i en becksvart, nersläckt gränd. Det syns så tydligt; det är så jävla uppenbart.

Det är blod. Och det är Mitt Blod - mitt alldeles egna.

Ja, du förstår, det är min gravsten som står där, ensam och fläckad av mitt eget blod. Under den gråa dimman, den sumpiga mossan, och daggdropparna som vilar så tyst, där ligger jag. Eller rättare sagt, det som är kvar av Mig - det som en gång var Jag.


På min begravning ska "Väck Mig Inte Imorgon" av Emil Jensen spelas, och jag vill ha vita liljor och blåbärsris på min kista. Sen ska min kista brännas på bål - som den Häxa jag är. Jag vill spridas över Havet - mitt älskade Hav - så att jag kan få min vila.

Ja, du förstår, jag börjar bli trött, jag orkar inte mycket längre, och Rädslan rinner i mina ådror tillsammans med sin aldrig svikande kompis Ångesten, i egen hög person.

Tomheten fyller min kropp. Minsta lilla vrå, vartenda skymsle, fylls av Tomhet. Jag är Tom. Jag är bara Tom, och ett hjärta som kämpar för att hålla min kropp vid liv. Det kämpar och fortsätter att slå, till vilken nytta? Min kropp går numer ständigt på tomgång.


Dom kommer nu, och hälsar på igen.

Min Billie-skiva väntade på mig när jag kom hem med magen full av ångest. Jag hällde bokstavligt talat i mig två koppar te, och lyssnade på skivan och sjöng med i min ensamhet. Texterna låg tillsammans med skivan, precis så som de ska göra, så att man kan lära sig dom utantill.

Ja, för så bra är Billie - dom är skitbra. Deras texter är helt underbara, och även om de kanske handlar om ångest och val och kval och kärlek och så vidare, så är musiken härlig och den lyfter upp en på ett litet gulligt moln. Så nu snurrar deras skiva om och om och om igen..


I don't think that I can make this.
This is so much more than I can take.
This is the worst cut ever.
Everything goes into a thousand pieces.
Everything goes into a thousand pieces.

Billie the Vision & the Dancers


I'm not dead yet.

Vart är ni påväg?! Ni, som går iväg. Har ni skymtat en plats, som för mig är dold? Den ligger för mina ögon i skugga, och jag kan inte se så långt bort. Förstår ni inte det? Ni kan inte bara gå iväg sådär! Inte utan att förklara. KOM TILLBAKA! Jag tror att jag vill följa med er nu. Jag hittar ju inte själv, så ni får leda mig. Blir jag kanske till för mycket besvär då? Förlåt om jag tar upp plats i era liv - FÖRLÅT MIG!! - det var aldrig min mening att vara ivägen. Jag vill nog följa med er, men jag kanske inte klarar av det? Nej, jag gör nog inte det. Jag bör stanna här och inte störa er på er färd mot Någonting Där Borta. Jag vet ju inte vad det är, för jag ser - Ingenting.


Väck mig inte imorgon
Låt solen gå upp utan mig
Låt det vara en fin dag
Låt solen gå ner utan mig

Nu börjar omvärlden domna
Inget hände här sen
Nu får jag äntligen somna
Så väck mig aldrig igen

Emil Jensen

Jag faller. Jag famlar efter händer att hålla i; händer att dra mig upp. Men jag glider. De glider mig ur händerna, jag får inget ordentligt grepp. De är för hala, och jag är inte tillräckligt stark för att hålla kvar. Deras försök att hålla kvar och dra upp mig ges upp efter ett antal sekunder..

Och ändå - jag fortsätter att falla. Det är inte långt kvar nu, och jag är tillbaka. Dock lever jag ännu inte i bara Mörker. Jag skiftar. Jag lever i Det Ljusa också. Men Mörkret håller sig nära. Jag tänker inte släcka lampan inatt, för nu är jag skräckslagen - jag tynar bort. Det borde göra mig lugn.

Hör du inte mina dödsskrik?
Ångesten i min röst,
hörs den inte?

Hjälp!

Igår natt, när vi till slut hade slutat prata i telefon, när jag till slut hade vågat släcka lampan och när jag vågat böja mig ner på golvet och lagt filten över mig, då.. blev det fel. Någonstans på vägen blev någonting fel, och jag kände hur De började riva i mig, hur De sakta men säkert tog sönder mig. Hur jag efter hand försvann bortåt, till Mörkret. Jag grät, eller nej, det var mer som torra snyftningar - jag gråter nästan aldrig nuförtiden, det går liksom bara inte. Men med de torra snyftningarna ökade pulsen, hjärtat slog hårdare och hårdare och jag hyperventilerade och trodde att jag skulle kvävas. Han satte sina händer, som faktiskt liknar ett par tassar, på min hals och tryckte. Jag satt fast. De höll fast mig och jag kunde inte röra mig. Jag var livrädd, konstigt nog. Jag drog täcket över huvudet och låg och andades in koldioxiden som bildades. Det blev varmt, och ändå frös jag. Jag skakade och försökte krama Ängeln så hårt jag bara kunde. Det var inte speciellt hårt, för det kändes inte som om jag hade några krafter kvar. Jag är svag och De är starka.

De tog mig med sig, men jag blev nog medvetslös någonstans påvägen, för när jag vaknade igen var allting bara Mörkt och jag var våt i hela ansiktet. Jag var kallsvettig, men fönstret var ändå öppet. Det kändes som om jag hade sprungit ifrån någon, blivit jagad av Honom. Jag var livrädd. Jag är trött redan nu, och jag vet att samma sak kommer att upprepas inatt, därför tänker jag inte gå och lägga mig. Jag tänker inte släcka lampan och jag tänker inte somna. Jag är skräckslagen.. Jagad i Mörkret.

Jag tynar bort och jag finner ingen ro.
Jävla demoner.
Men Han är fortfarande Min.

Vet du om att du gör mig galen?
Att jag tänker mer än jag borde
på dig
och att jag inte kan sova på nätterna
längre,
om inte du ligger bredvid.
Jag som hatar närkontakt.
Ja,
jag som hatar närkontakt
vill vara nära
dig
hela tiden.
Och ja,
jag är rädd.
För allt,
ur alla perpektiv och vinklar
är jag rädd,
för detta.
Skräckslagen vrider jag mig
när jag ska sova
så täcket snurrar sig
och jag sitter
fast.
Ännu en gång.

Ja,
du gör mig galen.
Kan du leva med det?

Detta skepp är påväg att sjunka. På en solig dag i April, på stilla vatten någonstans på ett av världens sju hav ligger detta lilla skepp och håller på att sjunka. En gång för alla, liksom.

ATTENTION PLEASE!!
Maybe, maybe not, maybe fuck yourself.


Okej, vi skiter i detta. Jag är bara livrädd och skräckslagen. För Dig. Och du vet vem du är nu va? När jag skriver att jag är rädd. Jag hoppas innerligt att du kunde sova inatt.

I'm waiting, I'm aching, I'm running away!
You can't stop me no matter what they say
It's twisting and turning inside me again
I've got this feeling this could be the end
You keep raising the stakes..
I keep making mistakes.

Don't you know it's a game and do you got what it takes?
For me to stay alive, Boy!


The Sounds

Frågan är varför Människor fullkomligt älskar att vältra sig i andra varelsers elände, och "bry" sig och "vara så omtänksamma". Det är lustigt, för ingen sköter riktigt sitt eget liv. Om de ens har något. Och på det viset missar de så mycket! Lyckan flyger förbi i form av en fågel, och du ser den inte ens, för "Vadå? En fågel!? Sånna ser jag ju hela tiden. What the fuck." Det spelar liksom ingen roll att ett barn skrattar sitt förtollande skratt inne hos grannen eller att Lyckan kvittrar dig rakt i örat och dansar jenka framför dina ögon, för du sitter ändå inne på ditt rum, vid din dator, och lyssnar på jävligt hög musik med stängda fönster, fördragna gardiner och låst dörr. Och allt du ser är datorns, eller TV:ns, till synes färgglada, binära värld.

Jag tror att det är fröerna i luften som har förgiftat mig; barnens skratt som har förtrollat mig; solens strålar som har gjort mig blind; färgerna i rabatterna och skogarna som har öppnat mina ögon igen; kyssarna som har fått mig att flyga lita högre.. De röda dropparna finns där i bakgrunden, lite grann som grädden på glassen.


Du kommer aldrig att kunna tämja denna zebra. Hon är alldeles för vild.

Det är precis som när man ska göra ett prov till t.ex. Harvard. Enda skillnaden är att din framtid ligger i händer, vars ägare du inte känner. Du vet inte vem de är, du har ingen aning om vad de heter och du har aldrig någonsin pratat med dem. Varför? De kan inte prata, eller känna eller ens vara. De bara finns där, och deras händer styr din framtid. Och du har ingenting att säga till om; du formar inte dina egna svar. Om du kommer in på Harvard eller inte återstår att se. Svaret dimper förhoppningsvis snart ner i din brevlåda. Tills dess? Ångest. För några stipendier är det inte fråga om här inte, det är du nämligen inte värd. Inte ett enda.

Spinningen slutade med att jag utforskade toaletten på övervåningen på FormToppen, tredje gången den här helgen. Den var faktiskt lite intressant, för den var full med små vattendroppar på sidorna liksom. De var många och de var vackra. De var magiska och hela grejen är helt skitkonstig. Jag vet, mitt ordval är simpelt och jag hatar mig själv för det också. Ja, jag lovar, jag hatar mig själv för det också.

Idag har varit en väldigt sunkig dag. Väldigt sunkig.