zebragalax

Igår natt, när vi till slut hade slutat prata i telefon, när jag till slut hade vågat släcka lampan och när jag vågat böja mig ner på golvet och lagt filten över mig, då.. blev det fel. Någonstans på vägen blev någonting fel, och jag kände hur De började riva i mig, hur De sakta men säkert tog sönder mig. Hur jag efter hand försvann bortåt, till Mörkret. Jag grät, eller nej, det var mer som torra snyftningar - jag gråter nästan aldrig nuförtiden, det går liksom bara inte. Men med de torra snyftningarna ökade pulsen, hjärtat slog hårdare och hårdare och jag hyperventilerade och trodde att jag skulle kvävas. Han satte sina händer, som faktiskt liknar ett par tassar, på min hals och tryckte. Jag satt fast. De höll fast mig och jag kunde inte röra mig. Jag var livrädd, konstigt nog. Jag drog täcket över huvudet och låg och andades in koldioxiden som bildades. Det blev varmt, och ändå frös jag. Jag skakade och försökte krama Ängeln så hårt jag bara kunde. Det var inte speciellt hårt, för det kändes inte som om jag hade några krafter kvar. Jag är svag och De är starka.

De tog mig med sig, men jag blev nog medvetslös någonstans påvägen, för när jag vaknade igen var allting bara Mörkt och jag var våt i hela ansiktet. Jag var kallsvettig, men fönstret var ändå öppet. Det kändes som om jag hade sprungit ifrån någon, blivit jagad av Honom. Jag var livrädd. Jag är trött redan nu, och jag vet att samma sak kommer att upprepas inatt, därför tänker jag inte gå och lägga mig. Jag tänker inte släcka lampan och jag tänker inte somna. Jag är skräckslagen.. Jagad i Mörkret.