zebragalax

Jag är inte bra på avstånd. Och ett avstånd plus tvivel, det blir nog lika med Mig. Och när jag nu är sjuk, ligger i stolen och tittar på "Gilmore girls", Logan friar och Rorys svar till slut blir: "Nej", då blir jag ledsen. Otroligt ledsen, och jag fylls av tvivel. Som ett gift, som injiceras och tar död på alla dom bra känslorna jag hade i magen. Som ett gift. Jag dör lite inombords samtidigt som jag tänker på Vad Som Kommer Att Hända Nu. Jag vågar och vill inte vara ivägen och ringa olämpligt, så jag låter istället bli att ringa överhuvudtaget. Det är för jobbigt, att vara ivägen.

Jag har inte många gånger kvar hos min psykolog. Kanske två, max tre. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan honom. Det låter så fånigt när jag skriver det, säger det iniuti mitt huvud, men det är nog faktiskt så. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan honom. Jag har läxa tills nästa gång, men den har jag inte gjort. Jag har varit för upptagen med att försöka vara mig själv och bara "go with the flow", men det har ju inte heller gått speciellt bra. Så kanske borde jag ha stannat upp, och gjort min läxa, gjort den ordentligt, för att senare, vid ett senare tillfälle, kunna flyta med, bara existera, och känna att det är tillräckligt. Men just nu är jag inte tillräcklig. Och det går nog inte tio minuter mellan intervallerna av självhat. Jag som trodde jag hade slutat med sånt.

Jag gråter.
Jag gråter för att jag är Lycklig.
Jag gråter för att du är min.
Jag gråter för att jag är stark.

För att jag är älskad.
Och för att jag vet det.
Utan att behöva fråga.

Jag gråter glada tårar.

Jag är trött. Fysiskt trött och psykiskt utmattad. Jag vill vara på topp igen - jag vill må som jag gjorde i fredags och lördags. När jag var sådär till freds och närvarande. När jag var sådär: "Men det ordnar ju sig alltid!" och så ett leende i hjärtat på det. Nu mår jag illa av maten, igen; nu har jag tagit åt mig av kritik från ett fyllo, igen; nu har jag gått ner i skiten, IGEN! Jag trodde verkligen på att man lär sig av sina misstag, eller: jag ville tro på att man lär sig av sina misstag. I och för sig så kanske man gör det. Om man inte är självdestruktiv och lat och inte orkar göra nånting åt den nedåtgående spiralen för att man är så j ä v l a trött på att stoppa den, varenda j ä v l a dag. Och nu blev jag faktiskt lite förbannad. På mig.

Kom hem A? Stötta mig genom det ostöttbara! (På nära håll. Det blir så mycket verkligare när det blir fysiskt.) För i detta hushåll är det ett faktum att det är förbjudet att prata om saker som Alla vet att vi borde prata om, saker som Alla vet att vi hade mått bra av att reda ut, saker vi Alla vet beror på Det (vårt eget lilla Det). Saker vi verkligen borde få ur luften. För det ligger där och trycker och snart är luften så tjock och trycket så stort att det inte går att andas mer. Det kommer aldrig mer att gå att andas ordentligt här. Nej, fel. Låt mig omformulera mig: Kommer det någonsin mer att gå att andas ordentligt här? Jag tror jag låter den frågan förbli obesvarad. Tills vidare.

Jag är trött på att vara trött på att vara hemma. Det här är ju, som sagt, mitt Hemma. Och det var ett bra hem, tills mamma började jobba igen. Då är det återigen bara Suck och Stön och Stånk och ett uppgivet: "Joo... Det är väl bra. Tror jag..." på frågan hur det är.

Det svaret fick mig att bestämma mig. Fick mig att inse det Fröken Kurator sa för så väldigt väldigt längesen. Det min mamma tar på sig och Är, det är verkligen inte Jag, även om hennes DNA-molekyler var med och gjorde allt skitjobb med mina DNA-molekyler, och det är VERKLIGEN inte mitt ansvar att göra henne glad. Verkligen inte. Det får hon fatamig ta på sig själv. Problemet är, att hon inte verkar fatta det själv... Så då kan väl jag bara, fixa - lite - kanske?

Nej. Dumhuve. Det kan du inte, för du kan ju inte ens gå in i väggen halvhjärtat. Sluta springa in i saker! Jag misslyckas bara helhjärtat. Också. Tanten på jobbet fick mig att tvivla på mig själv, känna mig osäker. Mitt eget öga såg mig misslyckad i spegln och det hela - det jag kallade att Leva Livet - förvandlades snabbt till en gråtdimma utan dess lite. Eller kanske mer som en snöstorm? En riktigt jävla jobbig en. En som gör att man inte ens funderar på att gå ut; man ger upp innan man ens försökt. Och jag hittar inga krafter heller... Vilket misslyckande. Men kanske behöver jag det, lite självömkan, efter att ha mått så bra i några dagar. Lite bestraffning; lite: kom ner på jorden. Istället för att flyga runt i - verkligheten? Var det där jag befann mig när jag till och med orkade bädda sängen på morgonen? När det inte var världens jobbigaste bergsvandring att skaka täckena släta och slänga ut filten över.. Men, som sagt: sluta springa in i saker!

Om Sköterskan jag gick och pratade med för ett tag sedan har rätt, så är det kanske så medelsvensson lever. På en femma. Upp och ner, mellan 4 och 6. Kanske 7 en riktigt bra fredag. Men kanske är det få som har en sådan närvaro och en harmoni i det dom gör? Kanske strävar jag, upplevde jag, något ouppnåligt. Fast å andra sidan: varför skulle jag nöja mig med medelsvensson efter att ha sett noll mening med livet i 2 år, till och från? Dum fråga. Det skulle jag inte, kommer jag inte. Det där tillståndet av harmoni och lugn, närvaro och glädje, kommer jag hädanefter att eftersträva. Det är något jag vet finns; något jag vet är underbart, och viktigast av allt: något jag vet att jag vill. 

Sen kom Ångesten hem. Dags att konversera, försöka förhandla. Jag vill ju bara sova!

Det var jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara att höra din röst.
Min röst brast och sen grät jag lite. (Att jag alltid måste gråta. Suck.)

Men jag gråter lite för att jag är lycklig också.


Efter alldeles för lite sömn ska jag sova nu.
Stjärnfall.

Det var länge sen jag, helt ärligt, kunde skriva.. att jag mår bra. Så jag tar tillfället i akt.
Jag mår bra.

Och så enkelt är det. Igår hade jag så otroligt mycket bra att skriva om det hela, en hel uppsats om Varför, Hur och saker som jag tänkte skulle kunna inspirera till ännu bättre psykisk hälsa. Men nu är det sent och jag har varit lite bakis hela dagen och lite ont i fötterna har jag efter all galen dans igår. Himmel, vad roligt det var att dansa! Att med mina bästa vänner, få spendera en hel kväll, med vin och goda piggelindrinkar, för att sedan få gå ut och bara ha så himla roligt; det är underbart. Helt fantastiskt. Jag är så otroligt glad för att jag har de vänner jag har. Och jag märker att ju mer jag ger dem, desto mer får jag tillbaka. Dessutom tror jag att jag är skyldig dem en hel del...

Min psykolog sa i fredags att han på psykologlinjen hade lärt sig förljande: "Definitionen av psykisk hälsa är att föra en inre dialog med sig själv om sitt psykiska tillstånd." Han sa även att denna definition är väldigt vag och att det är otroligt svårt att definiera psykisk hälsa. Men jag tror att jag har kommit på knepet. Jag tror att jag har lyckats med min inre dialog. Jag tror, att jag håller på att bli en hel människa nu. Och på köpet: en bättre människa.

För hur många av mina vänner är det som är närvarande i det dom gör? Hur många av dom, kan uppskatta konsten att kunna skratta, istället för att ta det som någonting självklart? Jag kan inte svara för dom, men jag kan säga, att jag är otroligt tacksam över att jag fortfarande kan konsten att kunna skratta och hur man gör snöänglar. Det är jag glad för.

Jag känner mig bestämd, stark och med en vilja hård som sten. Och trots att min kropp inte mår speciellt bra för tillfället, känner jag mig så lugn, harmonisk och tillfreds med min tillvaro. Den som är här och nu. Jag är närvarande, varje sekund av min vakna tid. Äntligen, har jag vågat börja leva. Och snart blommar våren fram igen... Tills dess: istället för ljusterapi: snö!

Jag kommer hinna sakna dig. Men jag är så glad för din skull - jag är så avundsjuk. Jag skulle också vilja. Men just nu, tror jag att det enda resande jag ska göra är inuti mig själv, för mig själv. Jag måste kunna lita på mig själv om jag ska klara av att ge mig ut i det stora vida världen. Och visst kan jag nu mer lita på att jag klarar av en kväll med vänner, i lugnt eller mer dansartat tempo, men det betyder inte att jag inte kommer vilja dö på andra sidan jorden. Och vad händer då? När jag varken har Z, min fantastiska underbara pojkvän, min bästastebästa vän, ängeltjejen eller KB närvarande. Det kan ju gå illa... Men det kan också gå bra.

Jag är dock orolig. Så jag väntar.
Även om jag så hjärna vill följa med till Svampbergen.

Igår deppade jag över att det känns som att jag har förlorat några år, halkat efter i livet, om man jämför mig med mina jämnåriga individer. Men det är just det: borde jag jämföra mig, med Individer, som är unika. Nej, det borde jag inte. För kanske är det så, att när de är färdigutbildade läkare vid 27, kanske de springer in i väggen vid 29 och halkar efter då. Och efter många om och men så kanske vi är på samma nivå igen, vid 35. Och jag har hört att livet fortsätter även efter 35. (Även om en kvinna aldrig blir äldre än 25.)

Jag vet inte vad det är med mig, men jag tror jag kan ha börjat acceptera hur jag ser ut, till viss del. Jag Som Person är inte längre någon jag föraktar, jag har börjat känna mer respekt inför mig själv. För den jag är. Men denna känsla är ännu bara ett frö; dock en början! En början på något jag vet kommer att sluta i: FANTASTISKT. Jag känner mig inte längre som ett hopplöst deprimerat psykfall som borde låsas in på livstid, på grund av att det finns risk för ras. Jag håller ju ihop förfan! Jag klarar mig. För jag är stark och Gunde har rätt: "Ingenting är omöjligt."

Även jag kan bli värdefull och vackrast i världen i mina egna gråa ögon.
"Ingenting är omöjligt", det borde väl jag veta? Tack för att du är min A.


(Men jag är tveksam till om jag överlever denna våg av magknip.)