zebragalax

Det har gått 4 månader sen sist. Jag har rivit sönder mig själv av saknad och längtan, och nu... snart! Att vara nervös är en sak, men att vara pirrigt nervöst exalterad längtande förvirrad stressad konstig och ångestpumpad, är en helt annan. Men jag vet att det kommer att bli så bra. Jag vet att detta är någonting i mitt liv, som inte går åt fel håll. Jag vet, att detta är på riktigt. Precis som att ett plus ett är lika med två. Jag kan inte beskriva det bättre än så.


1 + 1 = 2
<3

det är bara tre dagar kvar
min mage är ut-och-in
nervöst packande pågår
tre dagar kvar

flip-flop, mediciner, tunika, kjol, solkräm, sovsäck, bok, bikini, pennor, solglasögon, tröja, shorts, visum, spelkort

Det är otroligt, nästan fascinerande, hur en människa kan få en annan att må så bra, utan att vara där. Det spelar tydligen ingen roll hur viktigt kroppsspråket är, det är tankarna som spelar roll. Hjärnan sitter som kommandocentral, och skrivna eller talade ord spelar så stor roll, att det nästan håller på att bli pinsamt. För mig, det är mig jag pratar om. Det är jag som mår så bra. Oj. Obekanta ord stövlar in här... Trodde jag någonsin att jag skulle lära mig att stava till sånna ord igen? Eller sätta dom i samma mening, om än felstavade.

Kanske tillhör de några av de mest lättstavade och mest okomplicerade. Några av de första ord vi lär oss, och de omvandlas någon gång i tonåren till något som liknar en hälsningsfras. Naturliga, de verkar trivas på allas tungor. Utom - just det - min. Min utstötta, fastkedjade tunga utbrister i ett gurgel när någon, som hälsar, ställer frågan, som har blivit något som liknar en hälsningsfras. "Heeej, hur är det!" "Heeej, det är bra, själv!" Och sen är allt som vanligt igen. Konversationen fortsätter, och ingen förväntar sig någonsin något annat svar än: bra.

Det var längesedan jag kunde uttala det ordet i samma mening som 'mår', förutom om ett envist 'inte' varit närvarande. Men idag gjorde jag det. Och jag menade det! Det var ingen fejkad, glad fasad, ingen teaterpjäs med en påsminkad rengbågsversion av mig själv, som sa det. Det var bara - jag. En homo sapiens som verkligen hamnat helt galet fel. På andra sidan Vintergatan. Där, där inte ens Jupiter överlever. Där sitter jag och ler åt min egen sanning och dinglar med benen. Precis som när man var barn och hade köpt glass för en tia. Lugn, stilla. Som ett hav utan en enda krusning på ytan - en ovanlighet sällan upptäckt. Nu är jag den där ensamma krusningen, på det stilla havet. Det är lugnt runt omkring mig, det är stilla, inga strömmar.

Soluppgången gör mig stum, men den är påväg. En naturkraft. den kommer inte stanna upp, pausa, bara för att jag tappade andan. Det är nu, eller aldrig. Oavsett om det får mig att tappa andan eller inte. Jag måste. Jag har lovat.

Kommer jag alltid att bli straffad för det jag gjort, eller kommer jag någon gång, att kanske, få leva två bra dagar, i sträck? Detta är så frustrerande och uttröttande. Det gör så ont, att jag snart tar livet av mig för att det har blivit för jobbigt att kämpa. Det kan väl omöjligt vara värt det!?

Jag är tillbaka på ruta ett igen. Och förlåt för att jag gråter och blir ledsen.. jag vet att jag får skylla mig själv. Det är mitt eget fel. Om jag dör, är också det mitt eget fel. Förlåt för min ynklighet och patetiska löjlighet. Det börjar kännas lönlöst att försöka igen. Att kämpa hårt... fandå.

ett rum
så länge sen
bara ett rum
men en hel värld av minnen

det var så länge sen
men alla minnen fanns kvar
kläder & högtalare
böcker & foton
en säng & två hyllor
ett helt universum
skapat av minnen

bra bättre & bäst
det mest fantastiska
det mest konstiga
det absolut roligaste

allt fanns kvar
bevarat i kuddarna
i väggarna sitter alla
orden & känslorna kvar
under sängen hade du
stuvat allt det privata

och kanske kan vi dö
vi kan utrotas och
inte finnas mer
och kanske kan vi försvinna
resa iväg och
aldrig komma hem igen
men

kan våra minnen dö?

en hel värld
ett helt universum
kan inte bara
- dö

Det finns sådana dagar, när ingenting får orken att växa igen. Det finns dagar, som går utan att jag log en enda gång. Det finns dagar, då min mobiltelefon är enda förbindelsen till omvärlden, och det finns dagar, som denna, då alltihopa blandas. Eller så kanske alltihopa inte blandas, utan de avlöser varandra istället.
Och under vissa mornar, då ångesten inte vill släppa, ligger jag och kvider, tar på mig offerkoftan och ligger still. Att röra mig är en omöjlighet som vida överstiger min kapacitet. Men offerkoftan kliar, den är för liten och den är ful. Den borde inte sitta på, den borde brännas på bål, tillsammans med gamla rädslor och kärleks-tvivel. Precis som gamla dagböcker borde den gömmas i en låda och bara tas fram för att bli tittad på, en dag då jag behöver någonting att le åt.

Ja, jag gör faktiskt det; ler åt gamla dagböcker. Även om det står hemska saker, om mörka gränder och blodiga streck, så ler jag. Åt min barnslighet och mina stundtals mogna ord, mina tankar och funderingar och saker jag gjorde. Det står om hemskheter, om ätstörningar, självmordstankar och tvivel, människor jag kände och litade på, svek och bortglömdhetskänslor. Men ändå kan jag le.

För tre och ett halvt år sedan började jag på gymnasiet. På tre och ett halvt år har jag lärt mig så mycket om mig själv, att jag är fullproppad med information om mig själv. Jag fascineras samtidigt av tanken. Den där tanken som säger att jag har förändrats så mycket att det nästan är lite obehagligt. Mina krav, mina tankar och funderingar, grubblingar och framtidsutsikter har förändrats så radikalt att jag ibalnd undrar om jag ens är samma person. Men det är jag väl? Jag är väl samma person som då, även om min hjärna inte fungerar på samma sätt, även om mina tankar och drömmar inte är desamma, så är det väl ändå samma kropp jag lever i?

Under tre år har jag varje dag jobbat med att accepter mig själv, och inte vara rädd för den riktiga verkligheten. Dagar i mörker har jag gömt mig under ett täcke av imaginära sagor, tomtar och troll, och inte kommit fram förrän såpbubblan lagat sig själv igen. MItt skydd blev intakt och jag kunde fortsätta ta försiktiga steg i landet Wildfire. Ett land jag aldrig på riktigt utforskat tidigare. Ett land jag var rädd för, tog det försiktigt i och knappt vågade gå ensam i. Men på sistone har jag förstått, att det bara är Jag som kan hjälpa mig om jag vill förstå mig själv och min värld. Ingen annan behöver hålla mig i handen, för att jag ska kunna gå uppför trappan. Jag kan ju gå själv!

Så jag har ett heltidsjobb, som går ut på att jag ska tänka på mig själv i första hand. Ett jobb, som kräver både energi och kraft, men också ett jobb som kommer att ge mig mer än mina gymnasiebetyg någonsin kommer att kunna göra. Jag måste påminna mig själv, utforska nya ställen och ta stöd mot väggar, stolar och bord varje dag för att komma framåt. Och jag tror, att jag gör framsteg. Jag vill tro, att jag kommer att lyckas gå själv.

Jag är ömtålig och instabil, jag är deprimerad och fylld av ångest. Men jag lever fortfarande, jag andas fortfarande. Jag andas, jag lever, jag älskar och jag finns. Borde inte det vara det enda som betyder något, egentligen?

Dåligt samvete. En skådis - en känd skådis, känd som fan - sa i en intervju att han tyckte att det värsta en människa kunde göra, är att ignorera alla de problem som finns runt omkring oss, i den värld vi lever i. Han sa att alla människor borde bry sig lite mer om sin omgivning och ta hand om den. Artikeln efter handlade om en tjej som hade gett upp hela sin karriär för att på heltid jobba mot fotbollshunnigalism. Och där, i köket, satt en flicka och läste med stora ögon. Jag kunde inte slita blicken från bilden på den kände skådisen, jag fastnade där i hans ögon.

Och det dåliga samvetet tog min kropp i besittning. Det blev ett tvärstopp i mitt läsande och jag slog försiktigt igen tidningen och tänkte nya tankar. Jag ville be om ursäkt, jag ville förklara. Jag vill alltid be om ursäkt, jag vill alltid förklara. Men går det att förstå för någon som inte ligger i min kuvös?

Utan ljuden jag hör, utan mardrömmarna, fallen, det obehagliga som händer inuti min kropp, så är jag en vanlig människa. Men med alla de olika variablerna, blir jag en olösbar funktion. En annorlunda person, med tankar och känslor, långt borta. Det är så krångligt förvrängt, så svårt att förklara även för en expert inom ämnet. Så hur förklarar man någonting oförklarligt? Hur får man någon att förstå, det som inte går att förstå? Jag måste förklara för att kunna ursäkta mig, och mitt omänskliga beteende. Men kanske måste jag först bara acceptera, att det viktigaste i mitt liv, är jag. Innan jag kan börja försöka förklara igen..

"Hello darkness, my old friend"

och trots ljusa dagar
och stjärnklara nätter som följer
smakar pannkakorna ingenting

en allergisk reaktion på livet
ett utbrott av själslig rädsla
någonting ogreppbart hamrar mig i ansiktet
och det gör ont

jag slår blint framför mig
mina ögon kan inte se

mörkaste mörker utanför rutan
men ändå är det inte lika svart
inte lika infekterat
inte lika föraktat
inte lika giftigt
som insidan av min hud, min kropp

jag blir inte lika rädd för det som är utanför rutan
som jag blir för det giftiga föraktade infekterade
det, som finns inuti min egen kropp

jag vågar inte släcka lampan

En rädd, obalanserad tjej med stripigt hår och gråa ögon närmar sig Vita Villan.
Fröken Kurator - som påminner så mycket om min farmor att det skrämmer mig - tog mig i handen och jag tänkte: "Död fisk." Mina gråa, rädda ögon undvek hennes. Jag följde bara efter, som om jag var lydig. Killen som stod i korridoren var inte så mycket äldre än jag, och han tittade förläget på mig och undvek sedan min blick. Som om jag skrämde honom, eller som om han var rädd att jag skulle skämmas inför honom. Det gjorde jag inte, men det kunde ju inte han veta.

Och jag hade så mycket att säga, så mycket att berätta om och förklara. Jag hade så mycket jag ville att hin skulle hjälpa mig med, så mycket jag ville veta. Frågor skulle ju besvaras! Det gällde mitt liv. Ändå satt jag så tyst. Det var precis som om mina läppar inte pallade trycket, inte klarade av orden. De var för tunga, för allvarliga, för hemska och obehagliga. Mina tunga kunde inte bära dom. Jag tappade orden i marken, och de var så sköra att de gick sönder. Mitt framför ögonen på mig.

Återigen: kras sönder. Det fick mig att gråta. Det fick mig att tappa alla krafter, jag blev så besviken på mig själv. Varför berättade jag inte?! Varför är jag en så patetisk liten larv, som bara kröp runt i den osköna stolen och pratade om oviktiga saker som prov och matvanor. Det ligger en trasighet i luften. En trasighet ingenting kan laga. Kanske kommer den att existera för alltid, men då får jag - om jag nu vill leva - lära mig att leva med den. När som helst kan jag hur som helst, välja att avsluta detta liv och försvinna, jag också. Försvinna, likt livslusten och självkänslan. En trasighet.


I slutändan är det ändå bara jag, som kan göra valen i mitt liv. Jag valde idag att inte kunna berätta. Men det är bara jag, som kan välja om jag vill dö, eller leva. Det är endast jag, som har makten över mig själv, min kropp och min existens. Det är bara jag, som vet hur det känns på insidan.

det är fara påväg
magen ut och in
jag stuggar luft, saliv i magen
det blir snabbt fullt
arga fiskar simmar runt i ojämna cirklar

vill ta sönder, spänna armar och ben
kommer inte loss - kommer aldrig loss
kan inte andas, så jag kvävs istället
men det går för långsamt,
så jag måste hjälpa till

en sån här dag, ett sånt här tillfälle
kräver starkare mediciner
kräver andra metoder

starka käkar biter hårt
vana fingrar skär djupare
arga händer slår och river
förbannad mun skriker tyst

jag gör illa
jag slår hårt
jag bankar
jag tar i

jag tar sönder
mig.


Han sjunger:
if you deny this
it's your fault

every time I rise I see you falling


fortsätt andas. in. ut. in. ut..

Jag har sedan i julas vetat att det är någonting som inte riktigt är helt okej med mig. Att ambulansljuden och dom blodiga liken är någonting jag inte borde höra eller se. Men inte förrän idag tror jag att jag har förstått vad det är som är så fel. Och om det är så som jag tror, skulle det förklara väldigt mycket. Det skulle förklara alla overkliga drömmar, demoner som inte finns, koncentrationssvårigheterna och allt det andra som jag aldrig varit i kontakt med innan. Om det visar sig att jag är psykotisk, och det är psykoser, och inte bara mardrömmar med livshotande inslag, då vet jag i alla fall vad jag ska kalla denna overklighetskänsla. Det kanske låter som någonting knasigt och fruktansvärt knäppt, men om jag hade fått en ordentlig diagnos, så hade det nog flugit en albatross stor som en buss från min axel. Så hade jag kanske kunnat få en medicin som faktiskt fungerar, en medicin som kan göra mig lite lättare. För tänk att få leva utan allt det där jag ser, hör, känner och gör. En frihetskänsla. Tänk att kunna gå och lägga sig, utan att vara rädd för att bli jagad.

Detta håller på att bli för mycket. Kanske är det dags att berätta för Nya Fröken Kurator om vad det är jag ser, hör och känner. Kanske har jag - äntligen? - mognat tillräckligt för att kunna forma ord av tankar. Orken börjar ta slut nu. Garden har fallit, och kanske var det det som behövdes för att jag skulle fatta. Förstå att det som händer inuti min hjärna, inte är någonting bra. Det är någonting som är fel med mig, det är inte bara en känsla jag har i magen. Det är någonting som är fel, och jag kan inte vänta längre för att få reda på vad det är. Jag börjar bli otålig, orolig. Frustrationen växer sig lika stark som ångesten när jag inte kan göra någonting åt det - för jag har ingen aning om vad. Jag vill att overklighetskänslorna ska försvinna, mardrömmarna likaså, och jag vill inte behöva anstränga mig som om jag sprang ett marathon för att gå i skolan en dag, med två lektioner.

Jag är rädd för att gå och lägga mig nu. Jag är rädd för mig själv och vad jag kan göra mot mig själv, vad som kan hända med mig. Jag vill att detta ska få ett slut, på rätt sätt. Innan jag själv gör någonting åt det. Någoting jag inte kan styra, eller ställa till rätta efteråt.

Jag vill inte att alla meningslösa, tysta, panikskrik jag yttrat i drömmarna, som var verklighet, ska ha tystats av Honom, på vägen ut ur mig.

Detta helvete, som tagit över, verkar ha tagit över lite för mycket. Och även om det är skönt ibland, att bara tänka på hur jag vill att blomsterarrangemangen ska se ut - med blåbärsris och vita liljor - så vet jag att det också kan gå väldigt fel. Det kan bli väldigt fel. Och om det kan gå fel, då går det fel. Universum strävar ju mot kaos, mot oordning. Det finns en lag som säger så, ett påstående, som blev en lag om universums almänna jävlighet.

Jag drömmer om att strecken skärs bort av en läkare med vassa skalpeller och kunskap om hud, fett och vävnader av alla slag. Under hans knivar blir jag inte finare alls, men renare, och inga streck syns. Jag tycker om tanken på att skaffa mig nya, men istället ställer jag mig på vågen - det funkar nästan likadant. Och visst är det konstigt? att det verkligen kunde bli såhär. Att det kunde gå så långt och att jag inte hade kraft att stoppa tåget. Det körde bara över mig. Borta.

Samtal om självmord och tågolyckor ägde rum. Stirrande blick av två tomma ögon befann sig i mitt ansikte.
Att tala är inte längre någon självklarhet. Jag vet aldrig vad jag ska säga. Ibland kan jag inte säga någonting. En klump i halsen som fastnat gör det omöjligt att andas normalt. En kardborre av bly som tynger ner och gör illa. En klump, en stelnad tanke, en mening som fastnat på vägen ut. En till som aldrig fick se dagens ljus

 Åh, vad jag hoppas att det slocknar snart. Jag vill ju bara sova, vara ifred. Vila tungt på svarta lakan. Zebrarandigt täcke vilar tunt ovanpå. Kylan tränger sig närmre in, och det är den vackraste kylan i världen. Att sen vandra bortåt, mot mardrömmar och lik, ambulanser och sönderslitna kroppar... det är en av eftersviterna av sedan länge inrotat självförakt. Kanske gick det för långt, någon stans på vägen?


Några meningslösa ord rikare.

Jag smörjer min insida med grönt te. Jag vill ta sönder min utsida med vassa metaller. Hela jag dör långsamt av överdrivet pilleranvändande och mediciner som inte fungerar. Som ett objekt, som är tillverkat med ett speciellt syfte. Just nu är mitt syfte att överdosera ångestdämpande preparat och plugga till ett prov. Men jag blir yr och illamående ändå. Och förbannad för att medicinen inte fungerar. Samtidigt får jag inte läkarens flin ur huvudet.

I andras närhet biter jag ihop - hårt! - för att inte bryta ihop. Mina käkar värker och tungan fastnar snart i gommen. Tänk att få trilla och slå bakhuvudet i någonting - hårt. Falla så långt eller hårt att man inte kunde komma upp igen. Tänk om man kunde ställa sig på ett rullband och lugnt och fint rulla utför kanten på branten. Jag ser blod och döda kroppar när jag blundar, jag hör ambulans-sirener om det är för tyst runt omkring. Mardrömmarna ligger och lurar under kudden och igårkväll skrämde mörkret mig, mer än innan.

Varför känner jag mig som en liten flicka vars bästa vän precis blev dödad av verkligheten? Så olycklig, sorgsen och självömkande. Det är nu tillfälle att bita ihop sådär igen. Bita ihop och låta det mörka injiceras en gång till - igen och igen och igen. Det finns inte längre någon flyktväg. Det finns en väg, och den vet jag vart den leder, och jag lovade att inte gå dit igen. Jag lovade att inte hamna där - igen och igen och igen.

Att söka svar på frågor är en sak jag har lärt mig är intressant, och oftast utan resultat. Men jag undrar ändå:
varför...


Jag kan inte skriva "varför vill ni att jag ska leva?" eller "varför tycker ni om mig?", för om jag antar att ni tycker om mig och vill att jag ska leva - bara för att ni kanske sagt det eller nämnt det en gång innan - då är jag en dålig människa. Den allra värsta sorten! Den hemskaste av dom alla. Och hur kunde jag tro att någon alls skulle.. NEJ! Så patetiskt och irrationellt och korkat.

Ett dumhuvud, en liten obetydlig människa.. En ynklig sak, inte värd att bry sig om. Det är min övertygelse, angående mig själv. Det är inte längre bara Han, som tror och säger och skriker. Det är Jag, som om Han växer på min insida. Han lever av mig, beroende av mig.

En varelse, med alldeles för mycket makt.

jag sitter naken
kall
händerna skakar
läpparna är blåa

tankarna & känslorna
är tomma
som.. ingenting
vad annars?

förvissad om att
ingenting
är någonting
som finns

Fan. Jag glömde vad jag skulle skriva.

Det är grusigt i min säng. Och i mina ögon, och jag tror att jag har stenar som försöker flyga i min mage - det gör ont och jag är så tung. Med noll i hjärnkapacitet sitter jag och försöker att bara sitta. Jag försöker att inte trilla av stolen av förvirring och illamående. Men det är svårt och avancerat, långt över vad min IQ klarar av. Långt över vad min kropp klarar av.

Den här tomma känslan, den är oberäknelig. Jag vet aldrig när eller var eller hur, det är så olika. Det ger mig aldrig någon chans att förbereda mig. Jag kryper på knäna, jag ålar mig längs väggarna, allt för att inte märkas. Allt för att Han inte ska kunna sätta klorna i mig. Igen. Och igen. Och jag tycks aldrig lyckas hitta ett riktigt bra gömställe. Ett ställe där han inte kan nå mig så lätt. Bara ett ställe där jag kan få vara ifred en liten stund. Bara en liten stund.

Det känns så desperat att gråta och skrika rakt ut i luften. Det känns så fel att ta till flyktvägar jag vet inte leder någonstans. Men att inte ta till någonting alls, ingenting, som gör Honom lite lugnare, och mig lite trasigare, det... är värre.

Giftet injiceras ändå. Det sprider sig som kontrast i kroppen, genom mitt blod sprider det sig i min kropp och den svartnar. Blir ännu en mörk plats, en fläck på kartan. Som en stad ingen vill åka till. En stad ingen vill veta av. Ingen vill ens vara i närheten och... hjärnsläpp. Livsläpp - finns det något som heter så? Livsläpp - att släppa livet, så jag slipper leva. Ett ord jag tycker om, ett ord att gilla. Livsläpp. Men att släppa någonting, som man inte redan har ett stabilt grepp om känns - konstigt. Tänk om du kunde se, höra, tänka och känna de saker jag upplever? Kom, håll om mig hårt. Var inte så långt iväg.

Jag kan bli rädd för mig själv. Jag är rädd. Jag är avskräckt från att ta fler steg - de kan bli snedsteg. Förvirring och irrationella tankar och jag känner mig avkastad från en häst. Mörbultad, tom, som om luften precis gick ur mig helt. Motiverad till Ingenting och blommorna doftar inte ens. Ingenting smakar. Ingenting känns på frusna fingertoppar. Ingenting syns, mer än det svarta, det vita och det jag ser när jag inte längre tittar..