Nattsvart stresstjej
Det är på tok för sent för sånt här. Det blev en sen, men lugn kväll och inga utflippningar ikväll. Alls. Hormonerna håller sig jämna och fina, så länge jag kommer ihåg mediciner, att andas och att leva lite. Att börja plugga igen är något av det roligaste jag någonsin gjort; jag trivs så jäkla bra! Det är här jag hör hemma! Bland muskler, skelett och respirationssystem. This is me. Men hjälp, jag tror att jag dör.
På en och samma gång.
Under den senaste månaden har jag lärt mig mer än någonsin, men samtidigt lägger jag rätt stor press på mig själv. Tror jag. Konstans huvudvärk, magont, en kropp som ballar ur och lägger av och en allt mer stigande stress-nivå gö mig orolig. Jag är känslig för stress, jag vet, men just nu bryter jag ihop en gång om dagen och gråter sådär spontant mest hela tiden. Men det är ju så kul! Och vad ska jag säga till mamma när hon ringer och frågar hur jag mår?
Jag har en otroligt bra pojkvän, bästa vän och kramare, som talar om för mig när det är dags för mig att sova, att det är dags att äta och att jag kanske ska ta en promenad och få lite syre i mina torra lungor. En som tar hand om mig, när jag inte klarar av det själv. Jag har en som kan tala om för mig att jag är stressad och inte alls mår bra, när jag inte riktigt fattar det själv. Men jag tror jag har fattat nu. Jag fattade grejen i onsdags, när jag sprang och stressade hem för att kunna springa ner i tvättstugan och stressa in tvätten i tvättmaskinen och springa upp igen och stressa i mig lite mellis and so on.. Jag sprang och stressade så, att när jag väl stannade upp och försöka prata, så bara brast det. Allt. Dagen efter tog jag mig med nöd och näppe och rödsprängda ögon och tänkte: Det är nog något som är lite tokigt.
Jag måste lära mig att lyssna på min kropp! Jag borde lärt mig av alla misstag, men jag förnekar det nog lite grann. Förnekar lite för mig själv att jag är stress-känslig och måste TAGGA NER ibland. Måste tagga ner nu, innan det faktiskt kan vara för sent. Fy och blä vilka veckor det har varit. Jag är påväg in i väggen igen, och måste nog stanna NU och inse, att om jag springer in i väggen igen, kommer det inte att bli en treårig utbildning det här heller. Och jag vill inte behöva lägga ut även denna utbildningen över fyra år. Självklart är det ingen skam i det, men vore jag inte ovanligt dum, om jag gör exakt samma misstag - ett livshotande misstag - en gång till? För att börja plugga till sjukgymnast, är något av det bästa jag gjort, i hela mitt lilla liv. Det är bara det, att I was born this way.
Hjälp hjälp och hjälp. Jag måste rädda mig från min egen hjärna.
Ny favoritlåt:
Florence and the machine - Swimming :)
På en och samma gång.
Under den senaste månaden har jag lärt mig mer än någonsin, men samtidigt lägger jag rätt stor press på mig själv. Tror jag. Konstans huvudvärk, magont, en kropp som ballar ur och lägger av och en allt mer stigande stress-nivå gö mig orolig. Jag är känslig för stress, jag vet, men just nu bryter jag ihop en gång om dagen och gråter sådär spontant mest hela tiden. Men det är ju så kul! Och vad ska jag säga till mamma när hon ringer och frågar hur jag mår?
Jag har en otroligt bra pojkvän, bästa vän och kramare, som talar om för mig när det är dags för mig att sova, att det är dags att äta och att jag kanske ska ta en promenad och få lite syre i mina torra lungor. En som tar hand om mig, när jag inte klarar av det själv. Jag har en som kan tala om för mig att jag är stressad och inte alls mår bra, när jag inte riktigt fattar det själv. Men jag tror jag har fattat nu. Jag fattade grejen i onsdags, när jag sprang och stressade hem för att kunna springa ner i tvättstugan och stressa in tvätten i tvättmaskinen och springa upp igen och stressa i mig lite mellis and so on.. Jag sprang och stressade så, att när jag väl stannade upp och försöka prata, så bara brast det. Allt. Dagen efter tog jag mig med nöd och näppe och rödsprängda ögon och tänkte: Det är nog något som är lite tokigt.
Jag måste lära mig att lyssna på min kropp! Jag borde lärt mig av alla misstag, men jag förnekar det nog lite grann. Förnekar lite för mig själv att jag är stress-känslig och måste TAGGA NER ibland. Måste tagga ner nu, innan det faktiskt kan vara för sent. Fy och blä vilka veckor det har varit. Jag är påväg in i väggen igen, och måste nog stanna NU och inse, att om jag springer in i väggen igen, kommer det inte att bli en treårig utbildning det här heller. Och jag vill inte behöva lägga ut även denna utbildningen över fyra år. Självklart är det ingen skam i det, men vore jag inte ovanligt dum, om jag gör exakt samma misstag - ett livshotande misstag - en gång till? För att börja plugga till sjukgymnast, är något av det bästa jag gjort, i hela mitt lilla liv. Det är bara det, att I was born this way.
Hjälp hjälp och hjälp. Jag måste rädda mig från min egen hjärna.
Ny favoritlåt:
Florence and the machine - Swimming :)
