zebragalax

Inatt var en knasig natt. En sån där natt, som när man tänker på det väller det upp en massa känslor som bara kommer - fler och fler hela tiden. Det hände så mycket, det sas så mycket, det virvlade så många olika saker både utanpå och inuti. Både händer och känslor. Men det blir ju lätt så när man är lite full. Lite sådär lagom så att det är lite sådär småtrevligt att vara full. En lagom baksmälla som inte är värre än att fyra ipren och en liter vatten kan få den att försvinna. En fylla som verkar som morfin på kroppen när man ska sova, men som ändå tillåter en att klottra ner några ostadiga rader i dagboken precis innan John Blund kommer svävande in genom fönstret. Jag sov utan min lilla lampa tänd inatt. Jag sov i mörker inatt. Jag låg och tittade på mina plaststjärnor tills de slocknade inatt.

Hannis frågade mig igår om jag har katt. Vi stod där ute och rökte, och hon såg alla mina ärr. Och undrade om jag har katt. Det gjorde inte mig någonting, men hon skämdes något fruktansvärt efteråt. (Alla var nog mer eller mindre 'kraftigt salongsberusade'.) Beigs berättade saker i förtroende och Mattsson sa att den där kvällen i ettan efter insparken var 'en speciell kväll'. Ibland vet jag inte om han menar allvar eller bara driver med mig. Dessutom verkade alla fulla människor glada att se mig när jag kom, först hem till Anders sen till Shakespeare. För ja - vi hamnade där tillslut. I en timme kanske, innan jag var tvungen att gå.

En annan knäpp sak med inatt var att det var en massa människor som sa att jag är snygg, söt och smal och ser jättebra ut. Anton sa det flera gånger (han måste varit jättefull) och han förklarade att han tycker att mina love-handles är 'söta'. Kanske inte direkt sexiga, men söta. Jahaja. Storebror såg mig gråta, och gjorde en snygg manöver. Jag hatar när andra människor ser mig gråta, och jag hatar när folk ber om ursäkt för att de fick mig att gråta - det är ju jag som är svag, som inte tuffar till mig och skrattar åt det istället för att stå och böla som en barnunge. Så jag gjorde som han, jag smällde med smällebären, låtsades inte om det, gick snabbt in och fortsatte dansa. Bra gjort, lipsill.

Väl inne på Shakespeare, under de få minuterna jag var där inne, såg jag även en gammal kompis. Försvunna känslor infann sig tillsammans med en massa nostalgiska ögonblick, nästan direkt. Till och med rodnaden på kinderna. Jag är dock lite besviken på nästan hela arragemanget på Shakespeare, eftersom musiken inte var super. Visst, det blir inte roligare än man gör det, men ändå var det bara sågär lite lagom trevligt. Fast ölen var god och nittioettorna många.

Min mage har bestämt sig för att göra uppror nu igen. Mamma tänker ringa min läkare och meddela att biverkningar håller på att förgöra mig - jag knarkar ipren, threo och magpiller som aldrig förr. Om jag vänder huvudet till vänster ser jag en blek flicka stirra tillbaka med mörkgråa ögon - jag tror att jag håller på att bli sjuk. Eller så är jag redan sjuk - fysiskt - utan att jag märkt det, eftersom jag inte koncentrerat mig på något annat än att sätta den ena foten framför den andra. Ett steg i taget, det är vad alla de som tycker att de vet vad som är bäst för mig fortsätter säga: 'Ta en dag i taget, så ordnar det sig.'

Det kanske är bäst att inte stanna alls. Det bästa vore kanske att köra ihjäl sig.

Jag ville bara hitta hem. En plats där jag kan trivas, utvecklas, må bra. Ett ställe man inte behöver fly till - ett ställe som är Allt, ska det vara. Jag ville hitta den platsen, sen jag var liten har jag drömt om den platsen. Tills jag nu insåg, att en sådan plats, den existerar inte.

Den existerar inte, tokfia.

Min framtid, min plats, ett hem för mig - det existerar kanske inte?

Varför dessa mardrömmar. Jag mår illa och kan inte röra mig. Stel som en pinne. Ungefär. Ångestillamående av den värsta sorten. Vad det är som spökar vet jag inte, riktigt. 'Tradegy Bound' går på repeat och får mig att känna mig lite bättre, konstigt nog. Det blir inget biologiförhör för min del idag. Öppnar jag munnen är jag rädd för att jag ska spy upp hela min mage och mitt huvud hotar, återigen, att sprängar i en massa olika bitar. Svimningskänslan från igår har inte försvunnit än. Det smakade metall i munnen och allting snurrade och blev svart. När jag 'vaknade' igen stod jag helt snett med överkroppen och yogaläraren kollade lite konstigtt på mig.

Ångestdimman som ligger överallt gör att allting i hela världen känns suddigt - om det över huvud taget känns. Oftast gör det ju inte det, och då blir allting trasigt på en gång. Det är som ett hack i favoritskivan, ett hack som inte går att laga längre. En dag blev det för djupt bara. Psykologer och kuratorer och läkare kanske tror och är övertygade om att de kan laga hacket, med plastiga mediciner eller flummiga samtal om Varför Hacket Uppstod, för att man ska Förstå, och på så sätt Bli Bra Igen. (Var jag ens Bra från början?) Men det där hacket - Hacket med stort 'H' - kommer alltid att finnas där. Precis som ärren jag har skaffat min kropp. De kanske bleknar med åren, och när jag dör kanske de har smält ihop med alla rynkorna jag kanske skaffat mig då, men de kommer ju ändå finnas där, min kropp kommer komma ihåg dom, allihopa; vartenda ett. Varje sår, varje gång kniven, skalpellen eller någon random glasbit färdats på min kropp, varje resa de har gjort, kan min kropp erinra sig om och komma ihåg Varför. Även om jag inte alltid gör det.

Jag undrar ganska ofta Varför. Varför jag gjort så mot mig själv och varför just min arm ser så knasig ut. Människor som rökte, som inte åt ordentligt, som skar sig, som tog antidepressiva och ångestdämpande, som skrek på sin mamma och pappa, som hade självmordtankar; de var inte som de skulle. De var farliga, knäppa, konstiga och i vissa fall helt psykiskt störda. Ofta helt bortom all räddning. I alla fall var det vad Jag tyckte. Innan. Är det sån jag är nu? Farlig, knäpp, konstig och helt psykiskt stört, helt bortom all räddning - är det Jag?

Jag har skrivit en gång tidigare att jag i vissa fall inte alltid litar på det där första intrycket jag får av människor, utan förösker ge alla en andra chans, i mitt eget huvud i alla fall. Och kanske är det det jag har gjort med mig själv också? Jag kanske har insett, med hjälp av mig själv och alla mina meningsbyten, åsiktsförändringar och fysiska åkommor att alla människor ständigt förändras. Till och med - eller kanske: framförallt - Jag. Kanske är det också så att man inte märker de förändringar man själv går igenom förrän vi lagt märke till de förändringar människor i vår omgivning ständigt gör och gjort och gjorde. Man kanske behöver andra levande varelser för att förstå sig själv och sina egna handlingar och tankar. Vi känner ju tydligen bäst andra genom oss själva, men tänk om det är tvärt om? Att man känner sig själv bäst genom andra människor. (Fast - det är kanske så det heter?)

Det enda som har varit bra idag var när jag hittade 4 nya skatter till min skattkista. Dom var fina, vassa och glittrade i solen när jag satt där på bänken och rökte. Det var mysigt, jag var ensam. Och det kändes bra. (Han var ju med mig!)

"Jag måste plugga nu. Palla.
Och så är jag bajsig nu också. Palla!"

(Märkte ni att detta inlägg började ganska seriöst och slutade på kiss-och-bajs-nivå?)

I morse kallade mamma mig för: "Ett popoffer", efter att hon hade bett mig att dra upp byxorna sådär en fyrtiosju gånger, eftersom troskanten syntes. Jag var tvungen att äta en massa frukost idag, eftersom mamma satt på andra sidan bordet och stirrade ner i min tallrik konstant under de tio minuterna jag spenaderade med den äckliga skeden i munnen. Flingorna tillsammans med filen bildade en geggig smörja inuti min mun och alltihopa smakade beskt.

Nu sitter jag här och äter nektarin igen. Frukt äter jag i mängder, hela tiden, men samtidigt mår jag så fruktansvärt illa hela tiden. Jag tror att det är biverkningarna av medicinen. Mitt huvud värker nu igen. Jag tänker nog för mycket, så att kugghjulen inuti min skalle måste gå på högvarv och överhettas på så sätt, vilket bidrar till explosionskänslan som förgiftar mitt arma huvud jämt och ständigt. Jag hatar mina mediciner, jag vill inte ta dom. Varför ska jag ta dom, ingen annan gör ju det? Jag är ju förfan precis som alla andra. (Bara lite mer ledsen, lite mer rädd, lite mer orolig och lite mer panikslagen. Och så har jag kanske några fler ärr också.)

Jag sitter här och funderar på vilken film jag vill se av alla de som står i hyllan i tv-rummet. Jag funderar inte på de ostuderade studierna i religionskunskap jag verkligenverkligenverkligen borde studera in och som jag dessutom har prov på imorgon, eller uppgifterna psykolgiläraren vill att jag ska göra till imorgon. (Hah, psykologi my ass!) Och jag ägnar inte en tanke åt det muntliga biologiförhör som så vänligt infinner sig på fredag heller. Det enda jag tänker på är vilken film jag ska se nu, och vad det är för fel på mig. Det måste vara något fel på mig, men sjuk, det är jag inte. Det vägrar jag att vara.

Billie the Vision and the Dancers - Go to Hell

Nu är det sådär trasigt igen. Glasskärvorna tar upp varenda kubikcentimeter av mig själv och ingenting låter vettigt längre. Jag sover dåligt igen, jag drömmer mardrömmar igen, jag har svårt att sova igen, och jag kan inte koncentrera mig när jag ska plugga. Jag kan inte ens läsa en vanlig bok längre! Min kropp är rastlös och jag går runt och är konstant orolig. Kanske är det bara en svacka, men ett tillstånd som har varat i ett år kan väl inte direkt kallas 'en liten svacka'? En dal jag måste vandra upp ur, själv, utan hjälp - ENSAM. Bokstäverna lyser av neon när jag låter ögonlocken bli tunga. De ögonblick jag vågar låtar det hända, vill säga. Mitt huvud värker. Det dunkar och gör ont. Oron bildar tunga åskmoln på min himmel, de invaderar rummet. Nu är allting sådär osammahängade igen, och jag bara skrier. Ord efter ord efter ord, utan mening. Jag tror jag ska sluta nu.

Nu har allt brakat ihop igen, och jag måste få komma till dig!

Det var nån forskare/läkare/psykolog som hade skrivit att schizofreni kan orsakas av sockerallergi. Samma man skrev också att depression kan orsakas av ett underskott av vitaminet B12. Jag har bland annat fått diagnosen djup depression, och vet du vad? Jag har ett onormalt högt överskott av - just det - vitamin B12. Jag tyckte att hela teorin lät ganska knasig. Men visst kan den stämma - ibland, lite då och då, kanske.

Och jag fortsätter att utan egentlig anledning hata alla de par som skimrar av lycka överallt. Jag hatar alla de som sitter och fnissar och tisslar och tasslar och kysser varandra och håller om varandra på alla världens bussar. Jag hatar dem för att de är lyckliga. Kalla mig bitter eller dum i huvudet som hatar andra för att de är lyckliga - jag har ingen rätt att göra det. Men ursäkta mig, jag är bara så jävla avundssjuk. Jag vet, det hela är jävligt patetiskt, men det är så det ligger till just nu. Och nej, jag har inga planer att skaffa mig någon att dela någonting med. Jag har Zippo.

Jag gråter bara när ingen ser på.

När jag låg och skulle sova inatt, och världen helt plötsligt gungade som aldrig förr, då blev jag rädd. Jag blev rädd att jag håller på att försvinna sådär igen. Det har kanske gått för snabbt? Jag har kanske tagit i för mycket? Varför orkar jag inte mer? Jag gör inte som jag ska, jag orkar inte mer, har det kanske gått för snabbt? Har det det - gått för snabbt? Jag ställer så många frågor, men jag har inga svar. Det har jag aldrig. Jag fattas alla svaren. och det gör mig arg. Arg och förbannad.

Jag vet inte vad det är som gör mig så himla fel, men jag tänker sluta sätta frågetecken efter varenda fråga jag ställer. Annars har jag snart svivit fler frågetecken än punkter (ständigt alla dessa skiljetecken!). Nu har jag en sån där söndag igen - en sån där när allting svider i ögonen och gör ont i magen. Mina utbrott kommer tätare, attackerna av olika slag lika så - någonting är inte som det ska. Någonting känns väldigt fel. Alla de känslorna jag har inom mig brottas och gör ont och känns så äckligt fel. Jag känner mig så äcklig! Ja - där har vi det - jag känner mig sådär äcklig nu igen. USCH, för mig och sånna som jag. "Sånna som jag" - det finns väl bara en Jag?

(Fan. Det var ett frågetecken till.)


Jag vill hitta till andra sidan Vintergatan, och jag vill hitta dit nu.

Jaha - och nu då? När jag förstört alla vänskaper jag har, vad ska jag då pyssla med? Eller, är det verkligen Jag som förstört dom, eller är det - Han? Jag hatar Honom. Han är stark nu, men faaan. Jag vill inte detta. Varför? Varför Jag? Jag gick inte till kuratorn idag, "sjukanmälde" mig. Jag orkade inte, det blev för mycket. Palla sitta där och göra en jäääävla livslinje med en kvinna som bara tycker att jag tar upp tid och är jobbig? Hon kommer ge upp snart, jag lovar. Precis som alla andra gjort. Nyligen Prinsessan. Hon har gett upp nu. Jag drar ner henne, ger henne dåligt samvete  jag är kort sagt i vägen.

Jag är i vägen. Varför stannar jag då kvar? Jag är bara i vägen.

Jag skulle vilja avboka spinningen, jag skulle vilja säga upp all kontakt jag har med världen utanför min bubbla, jag skulle vilja skjuta mamma det ögonblick hon kommer innanför dörren, jag skulle vilja skära sönder mig själv som straff för att jag skurit mig själv, jag skulle vilja ta en överdos av något farligt - jag skulle vilja dö.

Jag är inte typen som ljuger, men vad är det då jag håller på med? Jag ljuger för mig själv, och i princip alla andra i min omgivning. Jag orkar inte. Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte. Och det är nu jag borde ha psyket att kunna tänka: ryck upp dig, du har inte tid att vara deppig. JAG HAR INTE TID ATT VARA SJUK! Förresten, så är jag inte sjuk.

Jag är inte sjuk.
Jag är inte sjuk.
Jag är inte sjuk.

Så sluta försök göra mig frisk.

Jag måste börja ta det lite lugnt nu. Jag måste sluta vara så himla framåt, uppåt, ditåt! hela tiden. Det blir för tröttsamt i längden, för både mig och min omgivning, och ingen orkar längre med mig. Jag har gjort fel nu igen. Jag är så fel nu igen. Jag borde skämmas - nu igen. Jag skäms. Nu igen.

Han har kommit för att stanna nu. Hans visit är permanent och den står fast som ett klippblock, och jag känner på mig att Hans avsikter inte är vänliga. "Jag borde vetat bättre"...

Jag borde lägga av med mitt trams och inse att jag är en del av världen, och den är en del av mig(?). Men jag kan inte! Hur mycket jag än försöker så går det inte - aldrig. Det går aldrig. Och jag står kvar i den frusna marken, som en litenliten blomma, som desperat och äckligt nog försöker slå ut, när jag vet om att det inte går. Jag vet ju redan innan jag ens tänkt tanken att ens försöka att ogräs inte är fina att titta på - det är ingen som vill ha med ett ogräs att göra.

Dessutom är den ju en väldigt ful blomma, som jag är.

Min morbror är mycket roligare än vad jag trott, upptäckte jag igår. Han har dessutom en väldigt fin lägenhet, som han nu ska sälja. Och han har många fina, stora böcker, om världens alla bilar. Men alla de böckerna ska nu följa med honom upp till Norrland, där han antagligen kommer att bo resten av sitt liv. Han ska flytta till sitt ursprung, som finns i skogarna i Hälsingland. Jag tror att han kommer att få det bra där, för jag tror att han har insett och själv tagit reda på det många människor ägnar ett helt liv till, i vissa fall - han har hittat sin plats; han har kommit på vart han hör hemma; han har hittat hem. Kanske är det inte alls så dramatiskt som jag får det att framstå som, men jag vill tro att det är det. Jag vill tro att det faktiskt betyder så mycket, för alla - inte bara för honom.

("A.":s senaste inlägg var bra. Jag tyckte om det, och det gjorde mig ännu mer säker på någonting Bra. Vad det där Braiga är för något vet jag lika lite som du, så be mig inte förklara det vidare.)

Jag hade långa samtal med Storebror igår, och han sa en del bra saker, en del dåliga och en hel massa saker som fick mig att tänka och inse en massa saker. Jag sitter i min säng nu - jag har så ont i magen att jag knappt kan röra mig, men jag vill så desperat gärna skriva detta innan jag glömmer bort det - och tänker och funderar och grubblar över en sak han sa igår. En speciell sak etsade sig fast, vill inte lämna mig nu, och jag tror att den tänker stanna kvar. Han tycker inte att jag är sjuk, för alla drabbas av mindre depressioner då och då. Problemet jag har är att min har varat lite längre - min har stannat kvar. ("Min"? Det låter som om det vore en sak, någonting man kan ha i sin ägo. Är det kanske det?) Han tror inte att jag har någon sjukdom, det är bara ett mindre trevligt tillstånd jag befinner mig i. Han sa att, ibland när han blir deppig och inte orkar, så måste han bara kämpa vidare; han har inte tid att vara deppig. Inte tid att vara deppig?

Är depression någonting som tar tid? Jag trodde det var någonting som är tid. I min värld är det tid. Det är all min tid, och allt jag är. Men - gör det mig sjuk? Eller är det som han säger, bara ett mindre trevligt tillstånd jag råkat stanna kvar i lite längre än de flesta? Är de så kallat "friska" människor? Eller är de bara lite mer normala? Han sa också att han verkligen inte tror att han kan förstå mina problem, han sa till och med att han inte ens tänkte försöka. (Ja, han har försökt förut.) Och kanske är det bra, kanske är det bra att se på det från hans sida av spelplanen, för att kunna förstå. Man kanske måste vända på huvudet för att se saken upp och ner - från ett annat perspektiv.

Kanske borde jag hålla käften och inte skriva ner det jag tänker på. Men jag skiter i vilket nu, för min mage tar död på mig. Likmaskar i all ära, men just idag är de på semester. (Kanske välbehövlig?) Det är bara fotstegen som ekar; paniken som hälsar på, mitt på ljusa dan.


(Gör det mig sjuk? Det borde inte göra det. Det är ju bara känslor. Ett överskott av känslor. Ett överskott av känslor borde inte göra någon sjuk. Man borde inte behöva medicin för att dämpa ett överskott av känslor som om det vore något sjukligt. Detta känns inte rätt. Jag tror att detta är Fel. Precis som Jag. Jag är fel - det är jag som är Felet. Allt som finns kvar är Tomhet.)

Heja mig, som får ångestattack i en biosalong.
Under världens äckligaste film. Men Linnea höll mig i handen.

Ingen sömn inatt, nejtack!
Inte på 28 veckor..

Förfesten inleddes idag, 08:45, med ett 50min långt spinningpass, plus lite styrka. Festen började naaajs. Klockan fyra idag är det After Shcool, någonstans som jag inte kommer ihåg, och grabbsen och gurlsen ska väl dit. Jag inkluderas nog inte i denna norm, tror jag. Jag anser inte att jag gör det i alla fall.

Jag är trött, gnällig och har ont i kroppen. Bussen gick ju inte så ofta när jag skulle hem, så jag gick från FormToppen till busshållplatsen på Höllvikstrand (...). Ej normalt beteende. Nu vill jag bara duscha, somna och låta havregrynsgröten sjunka ner i magen, men nu måste jag städa, juh - sa mamma med ett leende. GAAH! Låt mig vara.

Vänta lite, ska bara gå och dö först.

Nu ska vi se...

Fenomenet skolfoto hatar jag. Jag tycker inte om att bli fotad, än värre med människor jag inte riktigt känner att jag har något gemensamt med, så dagen var ju i princip dödsdömd från början. Att jag sedan luktar rök när jag kommer hem vid nio, och inte har talat om vad jag befunni mig sen klockan halv tre, gör inte saken bättre, om man säger så. Äter lite kladdkaka (spinning imorgon bitt!) och ringer Tingeling. Talar om för henne att jag äter kladdkaka, och saknar henne helt plötsligt så otroligt mycket mer. Hon provjobbade för Toni & Guy igår, och tydligen gick det skitbra! Hon är häftig, den bruden. Hon undrade när nästa stockholmstripp blir, och det undrar jag med. Jag kväva snart här hemma. Jag saknar henne, och känner mig så tom och förvirrad och totalt ensam och utlämnad utan henne. Hon är som enzymerna jag har inuti mig! - hon bryter liksom ner allt det som är stort och jobbigt, och gör om det till någonting bra. Hela hon är bra! Hon är BÄST. Utan henne finns inte jag.

Nu ska jag sova, för jag brörjar sluddra via skrift. Illa.

Har ni tänkt på att alla människor egentligen är på väg någonstans, men man vet sällan vart. Mans er så många människor, man hör så många röster, men sälan vet man vart de rösterna och fötterna är på väg någonstans. Pojken där i randig tröja kanske är på väg att träffa sin farfar för sista gången, och flickan där kanske ska träffa sin pappa för första gången. Och alla människor har en egen historia - något eget, som bara är deras. Men den historian kan man inte heller. I vissa fall.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta, men jag tror att det jag egentligen skulle vilja säga är att när jag går och ser sådär insjunken ut, så kanske jag är på väg till min kuartor, till läkaren, till ännu en sjukgymnast eller ännu en avdelning på UMAS. Eller så kanske jag är på väg hem, till mina plaststjärnor och min hund. Jag kanske funderar på vad jag ska ha på mig ikväll, för jag kanske ska på en stor gala, eller så ska jag kanske flyga till Umeå och hälsa på en avlägsen släkting, eller en nyvunnen kompis. Saken är den, att du vet inte det, bara genom att se på mig - se mig. Du kan inte min historia, och vet inte Varför jag kanske ska flyga till Umeå ikväll. Det vet kanske ingen annan än jag?

"Min nya klass" verkar vara lite rädda för mig. Innan sa de Hej när de mötte mig i korridoren, eller gav mig ett litet leende, men nu är det ingen som märker mig längre. Jag borde kanske ta det som något bra, men det ger mig så fruktansvärt mycket extra ångest, av någon anledning. De kanske skräms av ränderna på min arm? Det verkar nästan så. De kanske tycker att jag verkar farlig, men de kan ju inte min historia. De vet inte om att jag ligger och skakar på nätterna för att jag är rädd för Mörkret som omsluter mig. De vet inte om att jag inte kan sova om lampan ute i tv-rummet inte är tänd, och vore det inte för mina plaststjärnor så skulla jag inte heller sovit. Jag skulle suttit och skakat på min stol och låtit blodet rinna, bort. Borta.

Men det är kanske ingenting jag borde skriva? Kanske ingenting någon annan än jag borde veta om. Jag skiter i vilket. De mörkgråa och svarta färgerna utanför min dimmiga bubbla skrämmer mig. Jag ser suddigt, förstår ingenitng, svamlar. Bara en massa TRAMS!

Den eviga frågan. Den som aldrig blir mindre eller försvinner. Den växer sig starkare och tvivlen hopar sig. Jag får inget svar, hur många gånger jag än ställer frågan. Jag går bara i sönder.

Varför gör jag såhär mot mig själv?

Innan idag kände jag att det var en bra start på veckan. Ett grymt fyspass i morse, massa vatten på det, öm och stel i mesta delar av kroppen och lite mat på det. Några cigg har det också blivit, men samtalet med Hon Där i Trelleborg gjorde att känslan av Brahet sänktes en aning. Sen gick det bara utför. Visst, jag har varit duktig, och hållt i gång hela dagen. Samtidigt har jag ätit som en häst, och tanken på att komma i de där jeansen får Honom att skratta hånfullt åt mig i spegeln - det kommer aldrig att gå. Det borde kanske inte ge mig sån kraftig ångest fortfarande, jag skulle kanske inte behöva känna så längre, men nu gör jag det - i alla fall. Jag känner fortfarande äckel varje gång jag duschar, ännu värre var det idag efter idrotten - att duscha med andra. (Herre gud, vad tänkte jag med?!) Jag har fortfarande världens problem varje gång jag ser mig själv i spegeln, ibland kan jag inte ens titta på mig själv i speglen. Jag fylls av ett hat mot mig själv som överskrider de normala gränserna - tror jag - och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan börja gråta hysteriskt, få panikångest, hyperventilera, tro att jag ska dö -  bara genom att titta på mig själv i spegeln. Är det inte fantastiskt?

Jag önskar så att jag hade vågat prova de där jeansen nu, men jag vet redan innan att det verkligen inte kommer att gå. Jag är för tjock. Jag är för fet. Jag önskar också att jag hade något att komma med, någonting viktigt och bra, som jag skulle kunna skriva någonting meningsfullt med. Nu är det istället bara SKIT och TRAMS som hamnar på skärmen. Jag borde deleta allt jag skrivit nu - detta är fel.

Det är mörkt, hotfullt. Det är - fel. Det är - hemskt och mörkt och kallt. Och det är dags att sova. Kan jag sova inatt? Låt oss inte testa, nej. Sitter kvar här, skriver flummiga, osammanhängande rader av trams. Trams, trams, trams. Massa trams! Det är vad detta är. Bara massa trams. Gå och lägg dig, ungfan. Fyfan för mig. Helvete.

NEJNEJNEJ. VA? DU!?
Nej. Fel. Gör inte såhär.
FELFELFEL. SLUTA!!!

Jag vet inte varför jag har kommit att tänka på det så mycket, men kanske är det för att många av mina 'vänner' snart står inför ett av deras livs ögonblick: studenten. Okej, snart och snart, det är väl kanske ett tag kvar, men ändå - det får en att tänka efter. Vad vill jag göra efter studenten? Vissa har ångest upp över öronen och vissa sitter lugnt ner i soffa och chillar, tar dagen som den kommer. Jag har naturligtvis också börjat fundera, men vad vill jag egentligen? Vågar jag ens tänka på framtiden? Självklart finns det alternativ som jag fastnat mer för än andra, och det känns som om jag är beredd att ge mitt liv den tid det tar. För vadå? Ingen aning faktiskt.

Pappa sa att på två år kan han lära mig att sköta de största och mest exklusiva maskinerna han har. Han kan lära mig allt han kan, och antagligen lite till. Jag älskar pappas maskiner. Jag har alltid tyckt om att gå runt i verkstaden och lyssna på ljudet av metall som svarvas, blästras, borras eller poleras. Alla små metallspån som blir när de har borrat i de mindre maskinerna ser tillsammans ut som ett blygrått hav av bara vågor. Jag älskar känslan av allt detta stora, som människan faktiskt har makt över. Ungefär som alla knivar jag växt upp med - pappas köksknivar. De stora, vassa, som han har full kontroll över. Jag gillar metall, så är det nog bara, och kanske skulle jag bli en bra mekaniker? Det kanske är värt att satsa på, även om pappa aldrig skulle råda mig till det.

Å andra sidan har jag alltid varit intresserad av sjukgymnastik. Kanske inte alltid, men sen jag började få problem med mina kära axlar har jag lärt mig en hel del om både axlar, sjukgymnastik och Skånes landskap. Jag tycker om att hjälpa människor, jag tycker om att känna att jag faktiskt gör skillnad. Jag kanske skulle passa som sjukgymnast? Eller kanske polis, som hundförare? Jag tycker verkligen om hundar. Men sen, å den tredje sidan av prismat, kanske jag vill skriva? Kanske ha en egen spalt i en framstående tidning? Kanske skriva en bok om något viktigt, som gör att folk läser den och tänker över den och minns den. Kanske skulle jag bli författare? Det finns så otroligt många människor som skriver så otroligt mycket bättre än vad jag gör, så vad är det som får mig att tro att jag skulle göra någon speciell skillnad? Om man ska skaffa sig en egen spalt, måste man tro på sig själv. Man måste nog tro att det man själv skriver är något viktigt, det gör skillnad och människor kommer att minnas det man skrivit. Den tron har inte jag. I alla fall inte på mig själv. (Kanske borde jag bli fotograf? Journalist?)

Inatt kunde jag inte sova. Jag låg vaken i flera timmar och allt jag kunde tänka på var Monstren och Orden. Jag formulerade meningar inuti mitt huvud som jag skulle säga till monstren när de bröt sig igenom fönstret, men jag vågade aldrig. Jag låg istället och kippade efter andan i ett hav av glasskärvor. Jag testade med att tända lampan, men de svävade fortfarande utanför mitt fönster och på andra sidan dörren. Jag var livrädd - rädd för mitt liv; rädd om mitt liv. (För en gångs skull?) Jag sov med lampan tänd igen. Det blev några tusen steg tillbaka. Igår längtade jag efter kniven och blodet mer än jag gjort någon gång tidigare. Det blev några steg tillbaka, det också.

Vad är det som händer med mig? Vad är det jag gör fel? Så himla fel.

Det är som när man har druckit upp de sista dropparna ur juice-förpackningen och inser att man nu ställs inför ett val: vika ihop, snyggt och prydligt som jag lärde mig i skolan, eller bara slänga skiten bland resten av soporna. Vissa gånger viker jag faktiskt ihop förpackningen, snyggt och prydligt som jag lärde mig i skolan och trycker ner den ihopvikta förpackningen bland resten av äckel-grejerna. Efteråt tvättar jag alltid händerna löjligt noga, eftersom jag har blivit lite lätt paranoid vad det gäller baciller på sistone. I alla fall - vissa gånger viker jag som sagt ihop förpackningen och känner mig nöjd med mig själv - det ska tydligen vara bra för miljön att göra sådär, och det tar inte många sekunder. Men vissa gånger är jag helt enkelt för lat för att göra något åt det, och trycker ner förpackningen så gott det går, i den, naturligtvis, fullproppade soppåsen. Jag brukar få grymt dåligt samvete efteråt, och ibland öppnar jag till och med under vasken och tar upp juiceförpackningen - den ovikta - och viker ihop den, och lägger tillbaka den. Efteråt tvättar jag alltid händerna löjligt noga. Sen finns det de gånger då jag viker ihop förpackningen, även om jag egentligen är för lat, och lägger den på högen av sopor som toppar soppåsen, och hoppas på att den inte ska trilla ner när jag stänger skåpet. De gångerna brukar jag inte känna mig speciellt bra. Jag brukar i och för sig inte ha speciellt dåligt samvete de gångerna heller. Om förpackningen på toppen av sopberget skulle trilla ner vill säga, och jag gör sällan något åt det. Om den skulle trilla ner vill säga. När jag nu är på sånt humör.

Idag har varit en äcklig sjuhelsikes päckel dag. Den borde skjutas och glömmas bort, och aldrig mer få upplevas. Men vad har jag egentligen att klaga på? Lite Ångest, en gnutta Rädsla och en nypa Sorg? Ett litet åskmoln i mitt eget rum och några maskar i magen? Små svarta prickar som kryper över händerna där dom nu flyger och de svarta tangenterna? Tjocka lår och magknip som inte vill gå över? Det är nog egentligen bara som en fis på tvären: obehagligt, men inget att beklaga sig över. Det går väl över, eller hur?

They made me do it.
- Donnie Darko

Och bara för att ejderpopulationen minskar i Öresund så ska jag sluta röka nu. Jag tänker slå ett slag och börja bry mig om miljön jag lever i, även om inte miljön i sig bryr sig om om jag röker eller ej. Jag ska sluta slänga tuggummin på marken också.

Nu, däremot, ska jag bara tänka på mig själv igen och försöka bli av med Ångesten i magen och Rädslan jag har på ryggen genom att spola äckligt varmt vatten över hela min kropp. Jag kommer se ut som en kräfta när jag kommer ut från duschen. Trevligt.

Det är bara så jävla orättvist.

Och nu kommer mardrömmarna igen. Så jävla orättvist. Mörkret. Nu sprang Zippo iväg - det mullrade ute. Så jävla orättvist.

Nu ska jag sluta klaga och hålla käften ett tag.
Det var väl på tiden.

SÅ JÄÄÄÄVLA ORÄTTVIIIISST!!!!!
Ord hjälper inte nu. Nu är det försent.
Nu är det nämligen försent för allt.

Det är inte förrän vi har gråtit alla tårar bestående av så mycket vatten att det känns omöjligt att den volymen fanns inuti oss; det är inte förrän vi låtit alla kristallerna falla - alla de kristaller som var tvungna att falla. Det är inte förrän den fysiska smärtan har tagit över oss så pass att inga värktabletter eller lugnande substanser kan kontrollera oss; inte förrän vårt psyke har kollapsat i kaos. Det är inte förrän nån gång då, när vi ligger och vrider oss i kramper som vi förstår vad ordet Sorg verkligen innebär. Vi ser det klart och tydligt, mellan tårarna och kristallerna som glimmar ser vi detta, svarta, vita, blommiga, prickiga, randiga, rutiga. Vi ser det vi önskade vi såg för länge sedan, och vi ser det klart. Klart som.. kristall. Kristallklart. Som en spegelblank yta; en sjö i norrland. Men det är inte förrän vi ser detta klara framför oss, som vi kan förstå vad det egentligen är vi håller på med. Vi slappnar av i ett tomrum, ett vitt, kalt, svalt, Tomrum. Och vi ligger där, musklerna har slutat dra ihop sig i kramper och huvudet känns inte längre som en tidsinställd bomb. Det enda vi kan förnimma finns kvar av de föregående minuterna - sekunderna? timmarna? - är en ekande smärta inuti kroppen. Den dröjer sig kvar som en slöja inuti oss, och inga värktabletter i världen kan lindra denna smärta. Denna smärta har ett namn - och är inte det det värsta? Man brukar i dagligt tal kalla den för Sorg. Jag brukar kalla den för en aldrig övergående smärta. För det är så det känns.

När man väl har förstått vad Sorg är för en själv, vad det har för betydelse för just dig, så kanske man kan fundera på vad det är som gör att man faktiskt härdar ut. Är det det där lilla lilla ordet, som betyder så mycket för oss människor? Det där lilla lilla ordet, som kallas Kärlek. Eller är det vårt Hopp? Vår Tro? Eller är det de tre musketörerna: Tro, Hopp och Kärlek? Tillsammans, alla tre?

Jag har inga svar, men jag vet varför jag stannar kvar här, och nu. Jag vet varför jag sitter upp, även om jag känner mig svart och nersmutsad på insidan. Jag vet att jag aldrig någonsin skulle kunna utsätta mina föräldrar för den Sorg det faktiskt och förvånansvärt nog skulle innebära om jag dog. Om jag verkligen bara försvann från jordens yta, för att aldrig mer komma tillbaka. Det är en annan sak om jag skulle få för mig att flytta till Mars, för då vet de om att jag gör någonting för att jag ska bli Lycklig, och kanske få känna mig levande. Men om jag tagit livet av mig hade det varit en helt annan sak. Det hade varit något fruktansvärt - för dom. På något sätt hade de kunnat klara av det, men hur är det med Lillasyster? Hade hon klarat av att förlora sig Idol, sin förebild och Storasyster? Johanna är stark, det är hon, men är hon tillräckligt stark för det? Finns det någon som är tillräckligt stark för att förlora det man älskar mest av allt på jorden, det man sätter först och främst, framför Livet självt?

Jag tror inte att någon är så stark. Man kan inte förbereda sig för någonitng sådant, för man vet inte vad det innebär, förrän det väl händer, förrän man verkligen måste ta tag i det. Och då, när man är som svagast, som mest sårbar, då måste man vara starkare än någonsin. Man måste någonstans ifrån hitta krafter att orka sätta höger fot framför vänster fot. Man måste på något sätt hitta Liv igen. Men hur hittar man Liv, när allt som existerar är Död? Hur hittar man Kärlek, när man bara känner Hat? Hur talar man Sanning, när allt som sägs är Lögn?

Pappa ska åka till Wales imorgon bitti, och han hoppas att svingen ska sitta där. Han ska vara där i en vecka, och jag har lovat mig själv, att jag ska vara kvar i Livet, när den veckan är över. jag har lovat mig själv att vara kvar när han kommer hem igen. Jag har lovat mig själv, att välja Livet. I en vecka.

Jag kanske har mycket Sorg jag måste bearbeta, det kanske inte är så lätt att försöka komma på vad det ska stå för siffra där, och vilken del av cellen det där är, samtidigt som jag försöker sätta vänster fot framför höger. Hela tiden, varje dag och minut och hundradel är en Kamp. En Kamp om vad? Livet? Döden? Jag vet inte, och jag bryr mig inte speciellt mycket längre. Min Kamp behöver inte ha en mening, för mig, så länge den är värdefull för andra. Min kurator sa att hon tycker att jag är stark som orkar med att gå i skolan, samtidigt som jag har så mycket Sorg att bära. Ja, kanske det. Men det finns de som överlever med mer Sorg inom sig än jag någonsin kan föreställa mig. Jag borde varit starkare än såhär, för jag har alla förutsättningar som krävs för det. Men någonstans tog jag tydligen fel väg, och jag valde Döden. Jag ändrade riktning - lite halvt - och även om den dör dova smärtan fortfarande vilar inuti min kropp, så är det dags för mig att gå och lägga mig nu.

Mina tårar har nu runnit tillräckligt för idag.

Detta är boken om Livet
Kapitel: Depression,
Oro och Ångest.
Detta är psykologi
"Läran om själen",
vems själ?

Det är en
kamp.
Om att försöka
överleva,
om att få
överleva.

Det är en Bok
med många oskrivna ord.
Ord med betydelse
och utan.
Men vi vet
att detta,
detta är en
kamp.
Om att få överleva.

Det är min skog,
i Mörkret.
Det är min himmel,
i Ljuset.
Det vita, därborta.

Dag för dag,
kämpar.
Varje stund är
livsavgörande.
Varje
timme,
minut,
sekund.

Jag kämpar en hundradel till.
Om jag får -
överleva.
I min skog,
min dödligt vackra
skog.

Min skog med spindlar
och sniglar.
Med björnbär
och hallon.
Jag går vilse,
i min egen ficka.
Och försvinner.

Borta.
Borta.
Borta.

Jag satte mig ner för att ta det lite lugnt och med detsamma slog tristessen till mig med en stor träpåle. (Typ en totempåle!) Och knappt hann jag hämta andan förrän Han var där och stod och flinade, Han också. Panik bryter ut ur ögonen. (Skär lite lök, så syns det inte!) Jag skar löken, gjorde salladen, åt min mat och log mina leenden. Fällde mina kommentarer, men tydligen så behövs inte det längre. Enligt pappa är jag ju frisk! Att må bra är ingenting vi reflekterar över när vi väl gör det, men det är någonting vi borde ta till vara på så otroligt mycket mer än vad vi gör. En förändring med mig är att jag inte längre bara skriver om hur Jag mår och hur Jag har det. Jag skriver bara strunt. jag har slutat känna saker och orkar inte känna efter. Fast det var i och för sig ett typexempel på hur jag mår och har det.

Fyfan för mig. Jag vet var vodkan står nu. Jag vet var pillerna finns. Jag vet att det är nära nu. Det kommer nu, snart. Jag känner det i luften.

Vaknar - svintrött, går upp - svintrött, - klär på mig och packar min gympaväska - svintrött. Pillar i mig lite knäckebröd - svintrött, får åka med pappa till skolan - svintrött. Blir avsläppt utan för Vanningen eftersom vi ska spela rugby idag på idrotten, och jag är fortfarande - svintrött. Kommer in i omklädningsrummet och tänker: detta måste vara naturarnas, för det där är väl Linas och Felicias kläder? Jo, det är det, klart. Fortfarande svintrött går jag in i gympasalen och var hittar vi väl där? Jo, en massa estetare. (Estetare? Var är min klass?!) Den andra idrottsläraren tittar på svintrötta Mig och hälsar glatt, och då kommer jag på det, denna revolutinära idé, som borde slått mig igårkväll, när jag skulle ställa in min väckeklocka: Jag har sovmorgon idag. Jag har sovmorgon till tjugo över ett idag.

Svintrötta jag tar bussen hem igen och jag skäms. Detta gjorde mig arg. På mig själv.

Så nu sitter jag här, inte sovande, men inte heller vaken, och har precis försökt klura ut vilka prefix som hör ihop med vilka tiopotenser. Jises. Han står och skrattar åt mig och jag skäms över att jag inte kom ihåg att vi hade sovmorgon idag. (Jag är fortfarande svintrött, men sova kan jag inte göra.) Jag är fortfarande arg. Förbannad.

Men dagen började ju bra. (Och ironin står som två FONTÄNER ur öronen på mig och dränker min Värld. Lika bra det.)

Jag skulle vilja ringa dig nu, för du vet om hur rädd jag är för stormen. Jag skulle vilja fråga dig, om jag fick komma hem till dig, och dricka sånt där gott te, med dig och din mamma. Jag skulle vilja se hur ditt nya rum har blivit och jag skulle vilja se ert nya vardagsrum. Jag skulle vilja att du kramade om mig, och sa att stoomen utanför inte kan göra mig någonting - oss någonting - och de piskande grenarna och de fladdrande löven kan inte nå mig genom glasrutan. De iskalla, stenhårda kristallerna som faller, är inte farliga för oss. Jag skulle vilja att du fanns här, vid min sida, som min vän - igen. Och prata sådär fint, som bara du kunde, då, för länge sen; en gång i tiden. Jag skulle vilja att det var så nu, för jag känner mig så otroligt liten nu. När stormen viner utanför och jag sitter och kallsvettas och har ont i huvudet och funderar på om jag vill dö. Och jag skulle vilja känna mig liten, det hade liksom känns OK, om bara du funnits vid min sida. Om bara du funnits här: i mitt liv - i min Värld.

Förlåt, men jag saknar dig.


Det känns inte som om jag kan hjälpa det. Jag försvinner in i min egen lilla hjärna, i min egen lilla bisarra värld, och förstår inte riktigt vad det är som sker runt omkring. Det känns overkligt och knasigt att det överhuvudtaget skulle kunna hända någonting utanför min lilla värld, dessutom. Herregud, vad detta känns konstigt. Jag förstår mig inte längre på mig själv, och det är det som känns värst. Av alla mina rädslor, är den som är svårast att acceptera och bearbeta, rädslan jag känner för Mig Själv. Jag förstår den inte, och kan inte tackla den. Jag skulle nog kunna bli av med alla mina andra rädslor, även om det skulle ta tid och kraft, men jag tror aldrig jag kommer att sluta vara rädd för mig själv.

Detta gör mig illamående. Medicinerna börjar värka, huvudvärken är påväg. Maginnehållet lika så. Lika bra det. Det borde inte ligga där nere, inuti mig. Det känns som ett onödigt foster, ett ovälkommet foster. Och jag är fast besluten att jag ska göra abort. Omedelbart.


"They taped over your mouth
Scribbled out the truth with their lies
You little spies"..

Varför är jag så fel? Varför klantar jag alltid till allting och förstör för alla? Jag vet inte om jag orkar. Orkar må såhär, leva såhär och klaga såhär mycket. Det känns som om jag har försökt med det mesta, men antagligen har jag inte det. Egentligen bryr jag mig inte mycket om det heller. Jag hade mycket hellre bara gett upp. Jag orkar inte kämpa. Jag orkar inte kämpa längre. Det är så viktigt att man ska bibehålla det där ansiktet av porslin - det välsminkade, leende, friska, klara, anisktet. Jag orkar inte det längre! Medicinerna gör det visserligen lättare, men det är inte lätt i alla fall. Jag är bara ivägen, ni vågar bara inte säga det. Ni är för snälla - STÅ PÅ ER!!! Jag blir arg när ni bara är så snälla, när ni inte säger saker för att såra mig direkt istället! Det hade gjort allting så mycket enklare! Men är det det jag vill? Att hela världen ska hata mig och tycka illa om mig och avsky mig i slutändan? Nej, - MEN - jag vet att det är så. Enligt min världsbild är det så.

Nu är jag arg, besviken, ledsen och utlämnat åt naturens alla makter.
Jag vill bara dö nu.
Jag är så rädd för att dö nu.