I mörkrets äckliga klor
Jag skulle vilja ringa dig nu, för du vet om hur rädd jag är för stormen. Jag skulle vilja fråga dig, om jag fick komma hem till dig, och dricka sånt där gott te, med dig och din mamma. Jag skulle vilja se hur ditt nya rum har blivit och jag skulle vilja se ert nya vardagsrum. Jag skulle vilja att du kramade om mig, och sa att stoomen utanför inte kan göra mig någonting - oss någonting - och de piskande grenarna och de fladdrande löven kan inte nå mig genom glasrutan. De iskalla, stenhårda kristallerna som faller, är inte farliga för oss. Jag skulle vilja att du fanns här, vid min sida, som min vän - igen. Och prata sådär fint, som bara du kunde, då, för länge sen; en gång i tiden. Jag skulle vilja att det var så nu, för jag känner mig så otroligt liten nu. När stormen viner utanför och jag sitter och kallsvettas och har ont i huvudet och funderar på om jag vill dö. Och jag skulle vilja känna mig liten, det hade liksom känns OK, om bara du funnits vid min sida. Om bara du funnits här: i mitt liv - i min Värld.
Förlåt, men jag saknar dig.
Det känns inte som om jag kan hjälpa det. Jag försvinner in i min egen lilla hjärna, i min egen lilla bisarra värld, och förstår inte riktigt vad det är som sker runt omkring. Det känns overkligt och knasigt att det överhuvudtaget skulle kunna hända någonting utanför min lilla värld, dessutom. Herregud, vad detta känns konstigt. Jag förstår mig inte längre på mig själv, och det är det som känns värst. Av alla mina rädslor, är den som är svårast att acceptera och bearbeta, rädslan jag känner för Mig Själv. Jag förstår den inte, och kan inte tackla den. Jag skulle nog kunna bli av med alla mina andra rädslor, även om det skulle ta tid och kraft, men jag tror aldrig jag kommer att sluta vara rädd för mig själv.
Detta gör mig illamående. Medicinerna börjar värka, huvudvärken är påväg. Maginnehållet lika så. Lika bra det. Det borde inte ligga där nere, inuti mig. Det känns som ett onödigt foster, ett ovälkommet foster. Och jag är fast besluten att jag ska göra abort. Omedelbart.
"They taped over your mouth
Scribbled out the truth with their lies
You little spies"..
Förlåt, men jag saknar dig.
Det känns inte som om jag kan hjälpa det. Jag försvinner in i min egen lilla hjärna, i min egen lilla bisarra värld, och förstår inte riktigt vad det är som sker runt omkring. Det känns overkligt och knasigt att det överhuvudtaget skulle kunna hända någonting utanför min lilla värld, dessutom. Herregud, vad detta känns konstigt. Jag förstår mig inte längre på mig själv, och det är det som känns värst. Av alla mina rädslor, är den som är svårast att acceptera och bearbeta, rädslan jag känner för Mig Själv. Jag förstår den inte, och kan inte tackla den. Jag skulle nog kunna bli av med alla mina andra rädslor, även om det skulle ta tid och kraft, men jag tror aldrig jag kommer att sluta vara rädd för mig själv.
Detta gör mig illamående. Medicinerna börjar värka, huvudvärken är påväg. Maginnehållet lika så. Lika bra det. Det borde inte ligga där nere, inuti mig. Det känns som ett onödigt foster, ett ovälkommet foster. Och jag är fast besluten att jag ska göra abort. Omedelbart.
"They taped over your mouth
Scribbled out the truth with their lies
You little spies"..
Kommentarer
Trackback
