zebragalax

Jag känner mig väldigt liten just nu. Liten och fruktansvärt övergiven. Det är mitt eget fel, javisst, eftersom jag inte vågar be om sällskap, inte vågar ta för mig av närhet. Inte ens av den närmaste av dom alla just nu. Jag vågar inte, vill inte vara ivägen, är rädd för att väga för mycket om jag sätter mig i dennes knä. Något fruktansvärt kan hända, men jag vet inte vad. Ändå strömmar tårarna ner och jag ser nästan ingenting. För detta "jag-vet-inte-vad". Knasigt, det med.

Fortfarande är mina koncentrationssvårigheter ett problem jag inte lyckats lösa. Det gör mig besviken på mig själv, och innefattar en hel del hemska tankar. Eller ja - hemska och hemska - välbehövliga och välförtjänade. Så kan jag säga. Jag blir besviken på mig själv när jag inte kan koncentrera mig på vilken fysikalisk formel det är jag ska använda, eller hur jag ska lösa ekvationssystemet jag tydligen skapat. Min besvikelse leder därefter till ett självvållat självförakt utan dess like, då jag talar om för mig själv hur otroligt korkad jag är och Hur Fan Trodde Du Att Du Skulle Klara Det? Just det.

Han står bakom och håller mig i handen. Som ett stöd. En ensam svart vän. Paniken och Rädslan sitter på första parkett och tittar på. Och det är idag jag funderat cirka 10 gånger på hur jag bästa ska ta och radera mitt liv från denna jords yta. Det hade varit skönt med en delete-knapp. Så väldigt praktiskt. (Konstigt att jag kan skriva så formulerat knasigt när jag knappt ser något. Tröjärmarna är helt genomsura.) Så lätt och enkelt. Så spontant.

Som vanligt på en BakisDag mår jag illa och känner mig allmänt sunkig och tjock. As usual. Men det känns ändå bra att gå runt i den stora staden Malmö och upptäcka nya gator med dig, A. Det känns tryggt och mysigt - jag gillar ditt sällskap. Jag tycker om när du pillar på min t-shirt och håller mig hårt om axlarna. Jag tycker till och med om när du suckar när jag vill gå in på BikBok och sen på Myrorna. Jag tycker om när du rodnar lite, och jag gillar när du pillar i mitt hår.

Runt i staden, nitton kronor godis, och sen hem igen. Det var avslappnande och det kändes bra att röra på mig, även om det gick oändligt långsamt. Jag hade en fästing på magen igår, och jag skrek en del och grät på insidan. Det var obehagligt och det kryper fortfarande överallt. Jag känner hela tiden en manisk besatthet av att hålla mig ren - duscha, skrubba - så att fästingen verkligen är borta.

Festandet igår fick ett abrupt slut i och med min lilla sovstund på asfalten. Det var skönt, kallt och behagligt. Jag kände mig hemma där på gatan. Jag var full, nu är jag bakis, jag hade ångest, det har jag nu med. Och den har nästan börjat äta lite för mycket. Precis som jag har. Kanske hänger det ihop? Ju mer Jag äter, desto mer äten Ångesten på Mig. det är ett ganska realistiskt mönster.

Besöket hos Ingrid i torsdags har jag ännu inte hunnit tänka igenom ordentligt och bearbeta. Men hon gav mig en medicin som skulle göra mig pigg. Noradrenalinet skulle stimuleras, men såvitt jag har märkt är det ingen störra skillnad. Jag känner mig mest bara gråtfärig hela tiden. Och övermedicinerad. Överdoserad. Jag glömmer inte hennes blick när hon sa: "Du har extremt låg självkänsla Matilda." Ett litet konstaterande på att jag passade in i hennes bild av mig. Hon sa att det stämmer in med "Depressionsbilden" som brukar förekomma. Hon var förvånad över hur dåligt jag mådde. Hon gav mig medicin för att jag ska bli gladare så att jag kan inse att jag har en ätstörning som jag måste ta tag i.

DÅ kände jag mig värdelösare än innan.

Jag saknar "den gamla goda tiden" ganska mycket. (Och detta håller på att bli ett - ÄR redan ett - stycke med utdrag ur mitt huvud.) Jag saknar att kunna njuta av studen, av maten, av livet. (Där kom den igen: Maten.) Jag saknar att kunna uppskatta mig själv för mina bedrifter. Jag saknar att kunna sluta oroa mig, sluta veta att det kommer att hända någonting fruktansvärt om jag inte hinner göra kemin och fysiken och städa och plocka undan allt som jag sprider runt mig och torka golven och damma och träna och lägga smutsiga kläder i tvätten och plocka undan mina skor och träna lite till imorgon.

Någonting fruktansvärt håller på att hända. Det är så det känns på insidan.
Tack för att du existerar och vill ha med mig att göra, 00-H.

Att sitta i skolan och bara Vänta känns otroligt omotiverat, då jag av någon anledning är rädd och känner att Paniken står precis bakom och väntar. På fysiklektionen kände jag hur det kröp i hela kroppen när min lärare började prata om rörelse.. - vad det nu var!? Jag kommer inte ens ihåg det, en halvtimme efter vi har slutat. Jag känner mig relativt värdelös, efter en vecka i skolan.

Det känns ganska meningslöst att vandra omkring här i så välkända korridorer, när jag redan känner att behovet av ett lov har växt sig alldeles för stort. Fyra år - ett kvar. Alldeles förlänge. Men vad händer om jag ska få den där dagbehandlingen, den som pågår i sexton veckor, den som gör att jag inte kan gå i skolan. Eller så bestämmer jag mig helt enkelt för att inte välja den.

Men hur ska jag kunna välja? Och vart har Tingeling tagit vägen? Och varför står jag kvar och stampar på samma ställe - varför sitter jag fast? Och hur känns det att vara tjejen, som står bredvid mig och kan säga att hon är smal? Hur gör man för att forma de orden i sin egen mun?

Jävla kaos. Allting inuti mitt huvud krockar.
Allting inuti mig krockar. Det kör ihop sig.
En slemmig röra av Ingenting.

När jag satt där på stolen, helspänd med ryggen tryckt mot ryggstödet, flög det tankar genom mitt huvud. Målarfärg. Plastförkläden. Dagvård. Ätstörningsklinik. Vad var det som gick fel på vägen mot framgång? tänkte jag matt. Det knakade i golvet i det stora rummet med de mjuka, röda kuddarna. Dörren öppnades och ut kom tre smala honvarelser. Den ena såg naiv ut, den andra såg likgiltig ut, medan den tredje såg ut som en älva. Hon hade brunt lockigt hår och hennes öron stack fram lite mellan hårtestarna. Jag blev helt stum. Hon såg så snäll ut - hon log mot mig! Hon såg knappt rädd ut. Hon var nog inte riktigt så rädd som jag var, just då. Men kanske hade hon varit?

Det kom ut en flicka till när de tre första hade varit och skjölt sina penslar och torkat av sina plastförkläden. Hon var ljushårig och svartklädd. Blåa, pigga ögon satt mitt i hennes ansikte, och hon hade målat stjärnor på sin ena arm. Min läkare pratade lite grann med henne medans jag satt där och funderade. Jag funderade på ditt och datt, och sen skulle jag bli undersökt. Väga, mäta, kolla tunga, hals, ögon, svara på frågor om droger och sen få fylla i tre frågeformulär om Hur Jag Mår. (Det genomsnittliga frågeantalet var ca 60.)

Självklart kunde jag inte låta bli att titta ner på vågen när jag stod där. Jag fick reda på att jag var hundrasjuttiosex centimeter lång också. Jag var tre kilo lättare än sist jag var där. Jag tykcer att jag gör framsteg. För att låta bli att skära, är det bara att ställa sig på vågen. Just nu känns det som den värsta domen i världen. Ett hekto upp och jag är dödens. Om man nu kan säga så. Kan man ens tänka så? För tre år sedan kunde jag inte, men jag lade grunden för det hela. "Jag är livrädd för att leva, men dödsrädd för att dö".


Jag sveper in dig
I skimrande siden
Tyg som omsluter dig
Likt fjärils vingars slag
Jag sveper in dig
I trygghet
Så var inte rädd
För det klär dig inte
Inte lika bra
Som fjärils vingars slag

Tala inte om för mig att jag börjar må bättre. Gör inte det, nej. För när ni är så nogranna med att säaga att "Det har vi märkt", så blir jag stel i hela kroppen och undrar: "Har jag blivit så jävla grym på att spela mitt never ending spel?" Tydligen, eftersom jag inte längre anses vara helkörd.

Jo, visst, jag kan prata om det, jag har skapat mig en distans till det. Jag ser det ur ett Förnuftperspektiv och ett Känsloperspektiv, men bara ett perspektiv är det rätta. Och det är känslorna som styr mig. Jag är en emotionell person, en som går på känsla. Mitt förnuft har alltid fått vika hädan.

Och jag ber dig, mamma: Säg inte saknade, i imperfekt, precis som om de känslorna nte existerar mer. Säg saknar, i present. Använd en nutida form för att beskriva känslorna. Det är ju faktiskt här, och nu, jag saknar. Jag kommer kanske alltid sakna. Hade du kunnat leva med det: Att alltid sakna något för alltid förlorat.

Så nu, lär dig! Använd dig av det räta grammatikformen för att sakna. Jag är färdigläst med svenska, men jag bryr mig om att vara npga med att använda rätt grammatik. I alla fall för det mesta. I alla fall relativt rätt i sammanhanget. I alla fall rätt verbform.

Det ganska höga tickandet från min relativt nyinköpta väckarklocka börjar redan bli ett mysigt inslag i min ganska kaosartade värld. Den passar liksom in. men återigen är det en period av olidliga frågetecken och knasiga vibbar överallt. Jag känner att jag inte rikrigt klarar av det, så jag springer iväg om natten och gömmer mig. Man kanske skulle kunna kalla det att jag är ute på äventyr, för det är jag ju. Jag vandrar planlöst omkring bland gator och gräsmattor och lyckliga barn och sjungande katter, men ingen märker mig riktigt. Jag klättrade över stängslet och satt där och frös lite. Men vattnet var varmt och jag hann göra en flagga. En flagga av en pinne, ett snöre och en plastficka. Den blev ganska fin, om jag får säga det själv. (Nej, aldrig!)

Jag börjar om:
Det var en otroligt fånig grej att göra. Gå iväg, vandra planlöst utan mål. Men egentligen, varför oroa sig? Det finns ingenting farligt, jag var inte så rädd. Bara en aning, för att det blåste så mycket och susade från husen, nästan som om de pratade. Jag levde i alla fall, även om det var en konstig sak att göra. Men flädersaften jag blev bjuden på var god, och sängen varm. det var längesen jag sov så gott. Det enda vettiga jag lyckades komma fram till var att jag har en del konstiga och snurriga tankar ibland.

Kommer jag någonsin att bättra mig? Eller är jag en del av hopplösheten jag lyckas se överallt.

Jag har fastnat. Jag sitter på min rumpa, men runt omrking mig existerar bara ett Ingenting. Jag sitter fast i det där Ingentinget. Och det är ingen trevlig känsla jag har i magen. Mer en illamående-känsla, kräk-känsla och en obehaglig känsla. Kan man säga.

Ännu mera trams. Om jag bara skulle kunna skriva en endaste vettig mening, så kanske det iaf hade känts en liten bit bättre. Gah. Frustrerad katt.