zebragalax

Det ganska höga tickandet från min relativt nyinköpta väckarklocka börjar redan bli ett mysigt inslag i min ganska kaosartade värld. Den passar liksom in. men återigen är det en period av olidliga frågetecken och knasiga vibbar överallt. Jag känner att jag inte rikrigt klarar av det, så jag springer iväg om natten och gömmer mig. Man kanske skulle kunna kalla det att jag är ute på äventyr, för det är jag ju. Jag vandrar planlöst omkring bland gator och gräsmattor och lyckliga barn och sjungande katter, men ingen märker mig riktigt. Jag klättrade över stängslet och satt där och frös lite. Men vattnet var varmt och jag hann göra en flagga. En flagga av en pinne, ett snöre och en plastficka. Den blev ganska fin, om jag får säga det själv. (Nej, aldrig!)

Jag börjar om:
Det var en otroligt fånig grej att göra. Gå iväg, vandra planlöst utan mål. Men egentligen, varför oroa sig? Det finns ingenting farligt, jag var inte så rädd. Bara en aning, för att det blåste så mycket och susade från husen, nästan som om de pratade. Jag levde i alla fall, även om det var en konstig sak att göra. Men flädersaften jag blev bjuden på var god, och sängen varm. det var längesen jag sov så gott. Det enda vettiga jag lyckades komma fram till var att jag har en del konstiga och snurriga tankar ibland.

Kommer jag någonsin att bättra mig? Eller är jag en del av hopplösheten jag lyckas se överallt.