Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
Det är läggdags för länge sedan, hade A sagt, om han hade varit här. Men han har flyttat och bor långt härifrån. Han har varit här nu, i några dagar. Förgyllt min tillvaro och förenklat mina tankar. Han gav mig lite livslust och hopp, lite kärlek på en pinne. Nu är han inte här, och allt jag känner är en tomhet. Jag vet egentligen inte om det är för att han inte är här just nu, eller om det är för att jag helt enkelt bara är väldigt tom. Just nu. Ingenting fungerar just nu. Jag har ingenting i balans och jag orkar inte heller. Min kropp säger ifrån, med huvudvärk, muskelknutor, migränanfall, förkylning och ont i magen. Mitt huvud säger ifrån med dödsångest, knivlängtan och en konstig vilja att inte orka vara.
Och när jag känner såhär, att jag inte riktigt orkar vara, då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vill få det ur mig, men jag kan inte terrorisera min riddare i blank rustning med Allt, så jag vill skriva. Men att skriva i min dagbok är för långsamt, jag skriver inte tillräckligt snabbt! Jag blir arg, frustrerad och tappar helt tankegången eller konceptet. Vilket gör det trist, tråkigt och onödigt långt. Men jag vill skriva. Så jag skriver här. (Så, nu har jag förklarat mig. Bara ursäkten som fattas.)
Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför längtar jag efter så konstiga saker? Såsom: vila. Såsom: balans. Såsom: frid. Såsom: lugn. Jag längtar efter ett lugn inom mig. Jag längtar efter att biet ska sluta surra, sluta hålla på att irritera och skada mig. Med tankar jag inte vill ha eller orkar med.
Vi är många som gör fel i världen. Men värst är vi, som gör fel mot oss själva. Värst är jag, som inte ser skillnad på bra och dåligt. Jag, som inte orkar kämpa längre. Är det fel av mig, att jag inte orkar kämpa. Är det en helt tokig grej, att jag inte längre orkar kämpa för mitt liv varenda dag? Jag hoppas inte de i min närhet tycker sämre om mig, för att jag slutar kämpa och ger efter för den jobbiga, märka, kletiga, leriga spiralen jag antagligen kommer att hamna i. (Om jag inte redan hamnat där.) Jag orkar inte just nu, så jag ger upp. Jag låter mig själv flyta med; neråt, uppåt, framåt eller bakåt. För jag orkar inte kämpa längre.
Det kommer nog en dag, då jag orkar en bit igen. Tills dess ska jag vila och försöka hitta ett lugn mitt i ångesten. Mitt i oron och nervositeten. Mitt i all dödsångest. För just nu, vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Och när jag känner såhär, att jag inte riktigt orkar vara, då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vill få det ur mig, men jag kan inte terrorisera min riddare i blank rustning med Allt, så jag vill skriva. Men att skriva i min dagbok är för långsamt, jag skriver inte tillräckligt snabbt! Jag blir arg, frustrerad och tappar helt tankegången eller konceptet. Vilket gör det trist, tråkigt och onödigt långt. Men jag vill skriva. Så jag skriver här. (Så, nu har jag förklarat mig. Bara ursäkten som fattas.)
Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför längtar jag efter så konstiga saker? Såsom: vila. Såsom: balans. Såsom: frid. Såsom: lugn. Jag längtar efter ett lugn inom mig. Jag längtar efter att biet ska sluta surra, sluta hålla på att irritera och skada mig. Med tankar jag inte vill ha eller orkar med.
Vi är många som gör fel i världen. Men värst är vi, som gör fel mot oss själva. Värst är jag, som inte ser skillnad på bra och dåligt. Jag, som inte orkar kämpa längre. Är det fel av mig, att jag inte orkar kämpa. Är det en helt tokig grej, att jag inte längre orkar kämpa för mitt liv varenda dag? Jag hoppas inte de i min närhet tycker sämre om mig, för att jag slutar kämpa och ger efter för den jobbiga, märka, kletiga, leriga spiralen jag antagligen kommer att hamna i. (Om jag inte redan hamnat där.) Jag orkar inte just nu, så jag ger upp. Jag låter mig själv flyta med; neråt, uppåt, framåt eller bakåt. För jag orkar inte kämpa längre.
Det kommer nog en dag, då jag orkar en bit igen. Tills dess ska jag vila och försöka hitta ett lugn mitt i ångesten. Mitt i oron och nervositeten. Mitt i all dödsångest. För just nu, vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.
