zebragalax

Jag känner mig väldigt liten just nu. Liten och fruktansvärt övergiven. Det är mitt eget fel, javisst, eftersom jag inte vågar be om sällskap, inte vågar ta för mig av närhet. Inte ens av den närmaste av dom alla just nu. Jag vågar inte, vill inte vara ivägen, är rädd för att väga för mycket om jag sätter mig i dennes knä. Något fruktansvärt kan hända, men jag vet inte vad. Ändå strömmar tårarna ner och jag ser nästan ingenting. För detta "jag-vet-inte-vad". Knasigt, det med.

Fortfarande är mina koncentrationssvårigheter ett problem jag inte lyckats lösa. Det gör mig besviken på mig själv, och innefattar en hel del hemska tankar. Eller ja - hemska och hemska - välbehövliga och välförtjänade. Så kan jag säga. Jag blir besviken på mig själv när jag inte kan koncentrera mig på vilken fysikalisk formel det är jag ska använda, eller hur jag ska lösa ekvationssystemet jag tydligen skapat. Min besvikelse leder därefter till ett självvållat självförakt utan dess like, då jag talar om för mig själv hur otroligt korkad jag är och Hur Fan Trodde Du Att Du Skulle Klara Det? Just det.

Han står bakom och håller mig i handen. Som ett stöd. En ensam svart vän. Paniken och Rädslan sitter på första parkett och tittar på. Och det är idag jag funderat cirka 10 gånger på hur jag bästa ska ta och radera mitt liv från denna jords yta. Det hade varit skönt med en delete-knapp. Så väldigt praktiskt. (Konstigt att jag kan skriva så formulerat knasigt när jag knappt ser något. Tröjärmarna är helt genomsura.) Så lätt och enkelt. Så spontant.