Överdoserad
Som vanligt på en BakisDag mår jag illa och känner mig allmänt sunkig och tjock. As usual. Men det känns ändå bra att gå runt i den stora staden Malmö och upptäcka nya gator med dig, A. Det känns tryggt och mysigt - jag gillar ditt sällskap. Jag tycker om när du pillar på min t-shirt och håller mig hårt om axlarna. Jag tycker till och med om när du suckar när jag vill gå in på BikBok och sen på Myrorna. Jag tycker om när du rodnar lite, och jag gillar när du pillar i mitt hår.
Runt i staden, nitton kronor godis, och sen hem igen. Det var avslappnande och det kändes bra att röra på mig, även om det gick oändligt långsamt. Jag hade en fästing på magen igår, och jag skrek en del och grät på insidan. Det var obehagligt och det kryper fortfarande överallt. Jag känner hela tiden en manisk besatthet av att hålla mig ren - duscha, skrubba - så att fästingen verkligen är borta.
Festandet igår fick ett abrupt slut i och med min lilla sovstund på asfalten. Det var skönt, kallt och behagligt. Jag kände mig hemma där på gatan. Jag var full, nu är jag bakis, jag hade ångest, det har jag nu med. Och den har nästan börjat äta lite för mycket. Precis som jag har. Kanske hänger det ihop? Ju mer Jag äter, desto mer äten Ångesten på Mig. det är ett ganska realistiskt mönster.
Besöket hos Ingrid i torsdags har jag ännu inte hunnit tänka igenom ordentligt och bearbeta. Men hon gav mig en medicin som skulle göra mig pigg. Noradrenalinet skulle stimuleras, men såvitt jag har märkt är det ingen störra skillnad. Jag känner mig mest bara gråtfärig hela tiden. Och övermedicinerad. Överdoserad. Jag glömmer inte hennes blick när hon sa: "Du har extremt låg självkänsla Matilda." Ett litet konstaterande på att jag passade in i hennes bild av mig. Hon sa att det stämmer in med "Depressionsbilden" som brukar förekomma. Hon var förvånad över hur dåligt jag mådde. Hon gav mig medicin för att jag ska bli gladare så att jag kan inse att jag har en ätstörning som jag måste ta tag i.
DÅ kände jag mig värdelösare än innan.
Jag saknar "den gamla goda tiden" ganska mycket. (Och detta håller på att bli ett - ÄR redan ett - stycke med utdrag ur mitt huvud.) Jag saknar att kunna njuta av studen, av maten, av livet. (Där kom den igen: Maten.) Jag saknar att kunna uppskatta mig själv för mina bedrifter. Jag saknar att kunna sluta oroa mig, sluta veta att det kommer att hända någonting fruktansvärt om jag inte hinner göra kemin och fysiken och städa och plocka undan allt som jag sprider runt mig och torka golven och damma och träna och lägga smutsiga kläder i tvätten och plocka undan mina skor och träna lite till imorgon.
Någonting fruktansvärt håller på att hända. Det är så det känns på insidan.
Tack för att du existerar och vill ha med mig att göra, 00-H.
Runt i staden, nitton kronor godis, och sen hem igen. Det var avslappnande och det kändes bra att röra på mig, även om det gick oändligt långsamt. Jag hade en fästing på magen igår, och jag skrek en del och grät på insidan. Det var obehagligt och det kryper fortfarande överallt. Jag känner hela tiden en manisk besatthet av att hålla mig ren - duscha, skrubba - så att fästingen verkligen är borta.
Festandet igår fick ett abrupt slut i och med min lilla sovstund på asfalten. Det var skönt, kallt och behagligt. Jag kände mig hemma där på gatan. Jag var full, nu är jag bakis, jag hade ångest, det har jag nu med. Och den har nästan börjat äta lite för mycket. Precis som jag har. Kanske hänger det ihop? Ju mer Jag äter, desto mer äten Ångesten på Mig. det är ett ganska realistiskt mönster.
Besöket hos Ingrid i torsdags har jag ännu inte hunnit tänka igenom ordentligt och bearbeta. Men hon gav mig en medicin som skulle göra mig pigg. Noradrenalinet skulle stimuleras, men såvitt jag har märkt är det ingen störra skillnad. Jag känner mig mest bara gråtfärig hela tiden. Och övermedicinerad. Överdoserad. Jag glömmer inte hennes blick när hon sa: "Du har extremt låg självkänsla Matilda." Ett litet konstaterande på att jag passade in i hennes bild av mig. Hon sa att det stämmer in med "Depressionsbilden" som brukar förekomma. Hon var förvånad över hur dåligt jag mådde. Hon gav mig medicin för att jag ska bli gladare så att jag kan inse att jag har en ätstörning som jag måste ta tag i.
DÅ kände jag mig värdelösare än innan.
Jag saknar "den gamla goda tiden" ganska mycket. (Och detta håller på att bli ett - ÄR redan ett - stycke med utdrag ur mitt huvud.) Jag saknar att kunna njuta av studen, av maten, av livet. (Där kom den igen: Maten.) Jag saknar att kunna uppskatta mig själv för mina bedrifter. Jag saknar att kunna sluta oroa mig, sluta veta att det kommer att hända någonting fruktansvärt om jag inte hinner göra kemin och fysiken och städa och plocka undan allt som jag sprider runt mig och torka golven och damma och träna och lägga smutsiga kläder i tvätten och plocka undan mina skor och träna lite till imorgon.
Någonting fruktansvärt håller på att hända. Det är så det känns på insidan.
Tack för att du existerar och vill ha med mig att göra, 00-H.
Kommentarer
Trackback
