zebragalax

Tala inte om för mig att jag börjar må bättre. Gör inte det, nej. För när ni är så nogranna med att säaga att "Det har vi märkt", så blir jag stel i hela kroppen och undrar: "Har jag blivit så jävla grym på att spela mitt never ending spel?" Tydligen, eftersom jag inte längre anses vara helkörd.

Jo, visst, jag kan prata om det, jag har skapat mig en distans till det. Jag ser det ur ett Förnuftperspektiv och ett Känsloperspektiv, men bara ett perspektiv är det rätta. Och det är känslorna som styr mig. Jag är en emotionell person, en som går på känsla. Mitt förnuft har alltid fått vika hädan.

Och jag ber dig, mamma: Säg inte saknade, i imperfekt, precis som om de känslorna nte existerar mer. Säg saknar, i present. Använd en nutida form för att beskriva känslorna. Det är ju faktiskt här, och nu, jag saknar. Jag kommer kanske alltid sakna. Hade du kunnat leva med det: Att alltid sakna något för alltid förlorat.

Så nu, lär dig! Använd dig av det räta grammatikformen för att sakna. Jag är färdigläst med svenska, men jag bryr mig om att vara npga med att använda rätt grammatik. I alla fall för det mesta. I alla fall relativt rätt i sammanhanget. I alla fall rätt verbform.