zebragalax

När jag satt där på stolen, helspänd med ryggen tryckt mot ryggstödet, flög det tankar genom mitt huvud. Målarfärg. Plastförkläden. Dagvård. Ätstörningsklinik. Vad var det som gick fel på vägen mot framgång? tänkte jag matt. Det knakade i golvet i det stora rummet med de mjuka, röda kuddarna. Dörren öppnades och ut kom tre smala honvarelser. Den ena såg naiv ut, den andra såg likgiltig ut, medan den tredje såg ut som en älva. Hon hade brunt lockigt hår och hennes öron stack fram lite mellan hårtestarna. Jag blev helt stum. Hon såg så snäll ut - hon log mot mig! Hon såg knappt rädd ut. Hon var nog inte riktigt så rädd som jag var, just då. Men kanske hade hon varit?

Det kom ut en flicka till när de tre första hade varit och skjölt sina penslar och torkat av sina plastförkläden. Hon var ljushårig och svartklädd. Blåa, pigga ögon satt mitt i hennes ansikte, och hon hade målat stjärnor på sin ena arm. Min läkare pratade lite grann med henne medans jag satt där och funderade. Jag funderade på ditt och datt, och sen skulle jag bli undersökt. Väga, mäta, kolla tunga, hals, ögon, svara på frågor om droger och sen få fylla i tre frågeformulär om Hur Jag Mår. (Det genomsnittliga frågeantalet var ca 60.)

Självklart kunde jag inte låta bli att titta ner på vågen när jag stod där. Jag fick reda på att jag var hundrasjuttiosex centimeter lång också. Jag var tre kilo lättare än sist jag var där. Jag tykcer att jag gör framsteg. För att låta bli att skära, är det bara att ställa sig på vågen. Just nu känns det som den värsta domen i världen. Ett hekto upp och jag är dödens. Om man nu kan säga så. Kan man ens tänka så? För tre år sedan kunde jag inte, men jag lade grunden för det hela. "Jag är livrädd för att leva, men dödsrädd för att dö".


Jag sveper in dig
I skimrande siden
Tyg som omsluter dig
Likt fjärils vingars slag
Jag sveper in dig
I trygghet
Så var inte rädd
För det klär dig inte
Inte lika bra
Som fjärils vingars slag