zebragalax

Att sitta i skolan och bara Vänta känns otroligt omotiverat, då jag av någon anledning är rädd och känner att Paniken står precis bakom och väntar. På fysiklektionen kände jag hur det kröp i hela kroppen när min lärare började prata om rörelse.. - vad det nu var!? Jag kommer inte ens ihåg det, en halvtimme efter vi har slutat. Jag känner mig relativt värdelös, efter en vecka i skolan.

Det känns ganska meningslöst att vandra omkring här i så välkända korridorer, när jag redan känner att behovet av ett lov har växt sig alldeles för stort. Fyra år - ett kvar. Alldeles förlänge. Men vad händer om jag ska få den där dagbehandlingen, den som pågår i sexton veckor, den som gör att jag inte kan gå i skolan. Eller så bestämmer jag mig helt enkelt för att inte välja den.

Men hur ska jag kunna välja? Och vart har Tingeling tagit vägen? Och varför står jag kvar och stampar på samma ställe - varför sitter jag fast? Och hur känns det att vara tjejen, som står bredvid mig och kan säga att hon är smal? Hur gör man för att forma de orden i sin egen mun?

Jävla kaos. Allting inuti mitt huvud krockar.
Allting inuti mig krockar. Det kör ihop sig.
En slemmig röra av Ingenting.