zebragalax

Innan idag kände jag att det var en bra start på veckan. Ett grymt fyspass i morse, massa vatten på det, öm och stel i mesta delar av kroppen och lite mat på det. Några cigg har det också blivit, men samtalet med Hon Där i Trelleborg gjorde att känslan av Brahet sänktes en aning. Sen gick det bara utför. Visst, jag har varit duktig, och hållt i gång hela dagen. Samtidigt har jag ätit som en häst, och tanken på att komma i de där jeansen får Honom att skratta hånfullt åt mig i spegeln - det kommer aldrig att gå. Det borde kanske inte ge mig sån kraftig ångest fortfarande, jag skulle kanske inte behöva känna så längre, men nu gör jag det - i alla fall. Jag känner fortfarande äckel varje gång jag duschar, ännu värre var det idag efter idrotten - att duscha med andra. (Herre gud, vad tänkte jag med?!) Jag har fortfarande världens problem varje gång jag ser mig själv i spegeln, ibland kan jag inte ens titta på mig själv i speglen. Jag fylls av ett hat mot mig själv som överskrider de normala gränserna - tror jag - och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan börja gråta hysteriskt, få panikångest, hyperventilera, tro att jag ska dö -  bara genom att titta på mig själv i spegeln. Är det inte fantastiskt?

Jag önskar så att jag hade vågat prova de där jeansen nu, men jag vet redan innan att det verkligen inte kommer att gå. Jag är för tjock. Jag är för fet. Jag önskar också att jag hade något att komma med, någonting viktigt och bra, som jag skulle kunna skriva någonting meningsfullt med. Nu är det istället bara SKIT och TRAMS som hamnar på skärmen. Jag borde deleta allt jag skrivit nu - detta är fel.