zebragalax

I morse kallade mamma mig för: "Ett popoffer", efter att hon hade bett mig att dra upp byxorna sådär en fyrtiosju gånger, eftersom troskanten syntes. Jag var tvungen att äta en massa frukost idag, eftersom mamma satt på andra sidan bordet och stirrade ner i min tallrik konstant under de tio minuterna jag spenaderade med den äckliga skeden i munnen. Flingorna tillsammans med filen bildade en geggig smörja inuti min mun och alltihopa smakade beskt.

Nu sitter jag här och äter nektarin igen. Frukt äter jag i mängder, hela tiden, men samtidigt mår jag så fruktansvärt illa hela tiden. Jag tror att det är biverkningarna av medicinen. Mitt huvud värker nu igen. Jag tänker nog för mycket, så att kugghjulen inuti min skalle måste gå på högvarv och överhettas på så sätt, vilket bidrar till explosionskänslan som förgiftar mitt arma huvud jämt och ständigt. Jag hatar mina mediciner, jag vill inte ta dom. Varför ska jag ta dom, ingen annan gör ju det? Jag är ju förfan precis som alla andra. (Bara lite mer ledsen, lite mer rädd, lite mer orolig och lite mer panikslagen. Och så har jag kanske några fler ärr också.)

Jag sitter här och funderar på vilken film jag vill se av alla de som står i hyllan i tv-rummet. Jag funderar inte på de ostuderade studierna i religionskunskap jag verkligenverkligenverkligen borde studera in och som jag dessutom har prov på imorgon, eller uppgifterna psykolgiläraren vill att jag ska göra till imorgon. (Hah, psykologi my ass!) Och jag ägnar inte en tanke åt det muntliga biologiförhör som så vänligt infinner sig på fredag heller. Det enda jag tänker på är vilken film jag ska se nu, och vad det är för fel på mig. Det måste vara något fel på mig, men sjuk, det är jag inte. Det vägrar jag att vara.

Billie the Vision and the Dancers - Go to Hell