zebragalax

Jag måste börja ta det lite lugnt nu. Jag måste sluta vara så himla framåt, uppåt, ditåt! hela tiden. Det blir för tröttsamt i längden, för både mig och min omgivning, och ingen orkar längre med mig. Jag har gjort fel nu igen. Jag är så fel nu igen. Jag borde skämmas - nu igen. Jag skäms. Nu igen.

Han har kommit för att stanna nu. Hans visit är permanent och den står fast som ett klippblock, och jag känner på mig att Hans avsikter inte är vänliga. "Jag borde vetat bättre"...

Jag borde lägga av med mitt trams och inse att jag är en del av världen, och den är en del av mig(?). Men jag kan inte! Hur mycket jag än försöker så går det inte - aldrig. Det går aldrig. Och jag står kvar i den frusna marken, som en litenliten blomma, som desperat och äckligt nog försöker slå ut, när jag vet om att det inte går. Jag vet ju redan innan jag ens tänkt tanken att ens försöka att ogräs inte är fina att titta på - det är ingen som vill ha med ett ogräs att göra.

Dessutom är den ju en väldigt ful blomma, som jag är.