"Jag tyckte jag var glad"...
Har ni tänkt på att alla människor egentligen är på väg någonstans, men man vet sällan vart. Mans er så många människor, man hör så många röster, men sälan vet man vart de rösterna och fötterna är på väg någonstans. Pojken där i randig tröja kanske är på väg att träffa sin farfar för sista gången, och flickan där kanske ska träffa sin pappa för första gången. Och alla människor har en egen historia - något eget, som bara är deras. Men den historian kan man inte heller. I vissa fall.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta, men jag tror att det jag egentligen skulle vilja säga är att när jag går och ser sådär insjunken ut, så kanske jag är på väg till min kuartor, till läkaren, till ännu en sjukgymnast eller ännu en avdelning på UMAS. Eller så kanske jag är på väg hem, till mina plaststjärnor och min hund. Jag kanske funderar på vad jag ska ha på mig ikväll, för jag kanske ska på en stor gala, eller så ska jag kanske flyga till Umeå och hälsa på en avlägsen släkting, eller en nyvunnen kompis. Saken är den, att du vet inte det, bara genom att se på mig - se mig. Du kan inte min historia, och vet inte Varför jag kanske ska flyga till Umeå ikväll. Det vet kanske ingen annan än jag?
"Min nya klass" verkar vara lite rädda för mig. Innan sa de Hej när de mötte mig i korridoren, eller gav mig ett litet leende, men nu är det ingen som märker mig längre. Jag borde kanske ta det som något bra, men det ger mig så fruktansvärt mycket extra ångest, av någon anledning. De kanske skräms av ränderna på min arm? Det verkar nästan så. De kanske tycker att jag verkar farlig, men de kan ju inte min historia. De vet inte om att jag ligger och skakar på nätterna för att jag är rädd för Mörkret som omsluter mig. De vet inte om att jag inte kan sova om lampan ute i tv-rummet inte är tänd, och vore det inte för mina plaststjärnor så skulla jag inte heller sovit. Jag skulle suttit och skakat på min stol och låtit blodet rinna, bort. Borta.
Men det är kanske ingenting jag borde skriva? Kanske ingenting någon annan än jag borde veta om. Jag skiter i vilket. De mörkgråa och svarta färgerna utanför min dimmiga bubbla skrämmer mig. Jag ser suddigt, förstår ingenitng, svamlar. Bara en massa TRAMS!
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta, men jag tror att det jag egentligen skulle vilja säga är att när jag går och ser sådär insjunken ut, så kanske jag är på väg till min kuartor, till läkaren, till ännu en sjukgymnast eller ännu en avdelning på UMAS. Eller så kanske jag är på väg hem, till mina plaststjärnor och min hund. Jag kanske funderar på vad jag ska ha på mig ikväll, för jag kanske ska på en stor gala, eller så ska jag kanske flyga till Umeå och hälsa på en avlägsen släkting, eller en nyvunnen kompis. Saken är den, att du vet inte det, bara genom att se på mig - se mig. Du kan inte min historia, och vet inte Varför jag kanske ska flyga till Umeå ikväll. Det vet kanske ingen annan än jag?
"Min nya klass" verkar vara lite rädda för mig. Innan sa de Hej när de mötte mig i korridoren, eller gav mig ett litet leende, men nu är det ingen som märker mig längre. Jag borde kanske ta det som något bra, men det ger mig så fruktansvärt mycket extra ångest, av någon anledning. De kanske skräms av ränderna på min arm? Det verkar nästan så. De kanske tycker att jag verkar farlig, men de kan ju inte min historia. De vet inte om att jag ligger och skakar på nätterna för att jag är rädd för Mörkret som omsluter mig. De vet inte om att jag inte kan sova om lampan ute i tv-rummet inte är tänd, och vore det inte för mina plaststjärnor så skulla jag inte heller sovit. Jag skulle suttit och skakat på min stol och låtit blodet rinna, bort. Borta.
Men det är kanske ingenting jag borde skriva? Kanske ingenting någon annan än jag borde veta om. Jag skiter i vilket. De mörkgråa och svarta färgerna utanför min dimmiga bubbla skrämmer mig. Jag ser suddigt, förstår ingenitng, svamlar. Bara en massa TRAMS!
Kommentarer
Trackback
