zebragalax

Ångestdimman som ligger överallt gör att allting i hela världen känns suddigt - om det över huvud taget känns. Oftast gör det ju inte det, och då blir allting trasigt på en gång. Det är som ett hack i favoritskivan, ett hack som inte går att laga längre. En dag blev det för djupt bara. Psykologer och kuratorer och läkare kanske tror och är övertygade om att de kan laga hacket, med plastiga mediciner eller flummiga samtal om Varför Hacket Uppstod, för att man ska Förstå, och på så sätt Bli Bra Igen. (Var jag ens Bra från början?) Men det där hacket - Hacket med stort 'H' - kommer alltid att finnas där. Precis som ärren jag har skaffat min kropp. De kanske bleknar med åren, och när jag dör kanske de har smält ihop med alla rynkorna jag kanske skaffat mig då, men de kommer ju ändå finnas där, min kropp kommer komma ihåg dom, allihopa; vartenda ett. Varje sår, varje gång kniven, skalpellen eller någon random glasbit färdats på min kropp, varje resa de har gjort, kan min kropp erinra sig om och komma ihåg Varför. Även om jag inte alltid gör det.

Jag undrar ganska ofta Varför. Varför jag gjort så mot mig själv och varför just min arm ser så knasig ut. Människor som rökte, som inte åt ordentligt, som skar sig, som tog antidepressiva och ångestdämpande, som skrek på sin mamma och pappa, som hade självmordtankar; de var inte som de skulle. De var farliga, knäppa, konstiga och i vissa fall helt psykiskt störda. Ofta helt bortom all räddning. I alla fall var det vad Jag tyckte. Innan. Är det sån jag är nu? Farlig, knäpp, konstig och helt psykiskt stört, helt bortom all räddning - är det Jag?

Jag har skrivit en gång tidigare att jag i vissa fall inte alltid litar på det där första intrycket jag får av människor, utan förösker ge alla en andra chans, i mitt eget huvud i alla fall. Och kanske är det det jag har gjort med mig själv också? Jag kanske har insett, med hjälp av mig själv och alla mina meningsbyten, åsiktsförändringar och fysiska åkommor att alla människor ständigt förändras. Till och med - eller kanske: framförallt - Jag. Kanske är det också så att man inte märker de förändringar man själv går igenom förrän vi lagt märke till de förändringar människor i vår omgivning ständigt gör och gjort och gjorde. Man kanske behöver andra levande varelser för att förstå sig själv och sina egna handlingar och tankar. Vi känner ju tydligen bäst andra genom oss själva, men tänk om det är tvärt om? Att man känner sig själv bäst genom andra människor. (Fast - det är kanske så det heter?)

Det enda som har varit bra idag var när jag hittade 4 nya skatter till min skattkista. Dom var fina, vassa och glittrade i solen när jag satt där på bänken och rökte. Det var mysigt, jag var ensam. Och det kändes bra. (Han var ju med mig!)

"Jag måste plugga nu. Palla.
Och så är jag bajsig nu också. Palla!"

(Märkte ni att detta inlägg började ganska seriöst och slutade på kiss-och-bajs-nivå?)