zebragalax

Nu är det sådär trasigt igen. Glasskärvorna tar upp varenda kubikcentimeter av mig själv och ingenting låter vettigt längre. Jag sover dåligt igen, jag drömmer mardrömmar igen, jag har svårt att sova igen, och jag kan inte koncentrera mig när jag ska plugga. Jag kan inte ens läsa en vanlig bok längre! Min kropp är rastlös och jag går runt och är konstant orolig. Kanske är det bara en svacka, men ett tillstånd som har varat i ett år kan väl inte direkt kallas 'en liten svacka'? En dal jag måste vandra upp ur, själv, utan hjälp - ENSAM. Bokstäverna lyser av neon när jag låter ögonlocken bli tunga. De ögonblick jag vågar låtar det hända, vill säga. Mitt huvud värker. Det dunkar och gör ont. Oron bildar tunga åskmoln på min himmel, de invaderar rummet. Nu är allting sådär osammahängade igen, och jag bara skrier. Ord efter ord efter ord, utan mening. Jag tror jag ska sluta nu.

Nu har allt brakat ihop igen, och jag måste få komma till dig!