zebragalax

Det är inte förrän vi har gråtit alla tårar bestående av så mycket vatten att det känns omöjligt att den volymen fanns inuti oss; det är inte förrän vi låtit alla kristallerna falla - alla de kristaller som var tvungna att falla. Det är inte förrän den fysiska smärtan har tagit över oss så pass att inga värktabletter eller lugnande substanser kan kontrollera oss; inte förrän vårt psyke har kollapsat i kaos. Det är inte förrän nån gång då, när vi ligger och vrider oss i kramper som vi förstår vad ordet Sorg verkligen innebär. Vi ser det klart och tydligt, mellan tårarna och kristallerna som glimmar ser vi detta, svarta, vita, blommiga, prickiga, randiga, rutiga. Vi ser det vi önskade vi såg för länge sedan, och vi ser det klart. Klart som.. kristall. Kristallklart. Som en spegelblank yta; en sjö i norrland. Men det är inte förrän vi ser detta klara framför oss, som vi kan förstå vad det egentligen är vi håller på med. Vi slappnar av i ett tomrum, ett vitt, kalt, svalt, Tomrum. Och vi ligger där, musklerna har slutat dra ihop sig i kramper och huvudet känns inte längre som en tidsinställd bomb. Det enda vi kan förnimma finns kvar av de föregående minuterna - sekunderna? timmarna? - är en ekande smärta inuti kroppen. Den dröjer sig kvar som en slöja inuti oss, och inga värktabletter i världen kan lindra denna smärta. Denna smärta har ett namn - och är inte det det värsta? Man brukar i dagligt tal kalla den för Sorg. Jag brukar kalla den för en aldrig övergående smärta. För det är så det känns.

När man väl har förstått vad Sorg är för en själv, vad det har för betydelse för just dig, så kanske man kan fundera på vad det är som gör att man faktiskt härdar ut. Är det det där lilla lilla ordet, som betyder så mycket för oss människor? Det där lilla lilla ordet, som kallas Kärlek. Eller är det vårt Hopp? Vår Tro? Eller är det de tre musketörerna: Tro, Hopp och Kärlek? Tillsammans, alla tre?

Jag har inga svar, men jag vet varför jag stannar kvar här, och nu. Jag vet varför jag sitter upp, även om jag känner mig svart och nersmutsad på insidan. Jag vet att jag aldrig någonsin skulle kunna utsätta mina föräldrar för den Sorg det faktiskt och förvånansvärt nog skulle innebära om jag dog. Om jag verkligen bara försvann från jordens yta, för att aldrig mer komma tillbaka. Det är en annan sak om jag skulle få för mig att flytta till Mars, för då vet de om att jag gör någonting för att jag ska bli Lycklig, och kanske få känna mig levande. Men om jag tagit livet av mig hade det varit en helt annan sak. Det hade varit något fruktansvärt - för dom. På något sätt hade de kunnat klara av det, men hur är det med Lillasyster? Hade hon klarat av att förlora sig Idol, sin förebild och Storasyster? Johanna är stark, det är hon, men är hon tillräckligt stark för det? Finns det någon som är tillräckligt stark för att förlora det man älskar mest av allt på jorden, det man sätter först och främst, framför Livet självt?

Jag tror inte att någon är så stark. Man kan inte förbereda sig för någonitng sådant, för man vet inte vad det innebär, förrän det väl händer, förrän man verkligen måste ta tag i det. Och då, när man är som svagast, som mest sårbar, då måste man vara starkare än någonsin. Man måste någonstans ifrån hitta krafter att orka sätta höger fot framför vänster fot. Man måste på något sätt hitta Liv igen. Men hur hittar man Liv, när allt som existerar är Död? Hur hittar man Kärlek, när man bara känner Hat? Hur talar man Sanning, när allt som sägs är Lögn?

Pappa ska åka till Wales imorgon bitti, och han hoppas att svingen ska sitta där. Han ska vara där i en vecka, och jag har lovat mig själv, att jag ska vara kvar i Livet, när den veckan är över. jag har lovat mig själv att vara kvar när han kommer hem igen. Jag har lovat mig själv, att välja Livet. I en vecka.

Jag kanske har mycket Sorg jag måste bearbeta, det kanske inte är så lätt att försöka komma på vad det ska stå för siffra där, och vilken del av cellen det där är, samtidigt som jag försöker sätta vänster fot framför höger. Hela tiden, varje dag och minut och hundradel är en Kamp. En Kamp om vad? Livet? Döden? Jag vet inte, och jag bryr mig inte speciellt mycket längre. Min Kamp behöver inte ha en mening, för mig, så länge den är värdefull för andra. Min kurator sa att hon tycker att jag är stark som orkar med att gå i skolan, samtidigt som jag har så mycket Sorg att bära. Ja, kanske det. Men det finns de som överlever med mer Sorg inom sig än jag någonsin kan föreställa mig. Jag borde varit starkare än såhär, för jag har alla förutsättningar som krävs för det. Men någonstans tog jag tydligen fel väg, och jag valde Döden. Jag ändrade riktning - lite halvt - och även om den dör dova smärtan fortfarande vilar inuti min kropp, så är det dags för mig att gå och lägga mig nu.

Mina tårar har nu runnit tillräckligt för idag.