Framtiden?..
Jag vet inte varför jag har kommit att tänka på det så mycket, men kanske är det för att många av mina 'vänner' snart står inför ett av deras livs ögonblick: studenten. Okej, snart och snart, det är väl kanske ett tag kvar, men ändå - det får en att tänka efter. Vad vill jag göra efter studenten? Vissa har ångest upp över öronen och vissa sitter lugnt ner i soffa och chillar, tar dagen som den kommer. Jag har naturligtvis också börjat fundera, men vad vill jag egentligen? Vågar jag ens tänka på framtiden? Självklart finns det alternativ som jag fastnat mer för än andra, och det känns som om jag är beredd att ge mitt liv den tid det tar. För vadå? Ingen aning faktiskt.
Pappa sa att på två år kan han lära mig att sköta de största och mest exklusiva maskinerna han har. Han kan lära mig allt han kan, och antagligen lite till. Jag älskar pappas maskiner. Jag har alltid tyckt om att gå runt i verkstaden och lyssna på ljudet av metall som svarvas, blästras, borras eller poleras. Alla små metallspån som blir när de har borrat i de mindre maskinerna ser tillsammans ut som ett blygrått hav av bara vågor. Jag älskar känslan av allt detta stora, som människan faktiskt har makt över. Ungefär som alla knivar jag växt upp med - pappas köksknivar. De stora, vassa, som han har full kontroll över. Jag gillar metall, så är det nog bara, och kanske skulle jag bli en bra mekaniker? Det kanske är värt att satsa på, även om pappa aldrig skulle råda mig till det.
Å andra sidan har jag alltid varit intresserad av sjukgymnastik. Kanske inte alltid, men sen jag började få problem med mina kära axlar har jag lärt mig en hel del om både axlar, sjukgymnastik och Skånes landskap. Jag tycker om att hjälpa människor, jag tycker om att känna att jag faktiskt gör skillnad. Jag kanske skulle passa som sjukgymnast? Eller kanske polis, som hundförare? Jag tycker verkligen om hundar. Men sen, å den tredje sidan av prismat, kanske jag vill skriva? Kanske ha en egen spalt i en framstående tidning? Kanske skriva en bok om något viktigt, som gör att folk läser den och tänker över den och minns den. Kanske skulle jag bli författare? Det finns så otroligt många människor som skriver så otroligt mycket bättre än vad jag gör, så vad är det som får mig att tro att jag skulle göra någon speciell skillnad? Om man ska skaffa sig en egen spalt, måste man tro på sig själv. Man måste nog tro att det man själv skriver är något viktigt, det gör skillnad och människor kommer att minnas det man skrivit. Den tron har inte jag. I alla fall inte på mig själv. (Kanske borde jag bli fotograf? Journalist?)
Inatt kunde jag inte sova. Jag låg vaken i flera timmar och allt jag kunde tänka på var Monstren och Orden. Jag formulerade meningar inuti mitt huvud som jag skulle säga till monstren när de bröt sig igenom fönstret, men jag vågade aldrig. Jag låg istället och kippade efter andan i ett hav av glasskärvor. Jag testade med att tända lampan, men de svävade fortfarande utanför mitt fönster och på andra sidan dörren. Jag var livrädd - rädd för mitt liv; rädd om mitt liv. (För en gångs skull?) Jag sov med lampan tänd igen. Det blev några tusen steg tillbaka. Igår längtade jag efter kniven och blodet mer än jag gjort någon gång tidigare. Det blev några steg tillbaka, det också.
Vad är det som händer med mig? Vad är det jag gör fel? Så himla fel.
Pappa sa att på två år kan han lära mig att sköta de största och mest exklusiva maskinerna han har. Han kan lära mig allt han kan, och antagligen lite till. Jag älskar pappas maskiner. Jag har alltid tyckt om att gå runt i verkstaden och lyssna på ljudet av metall som svarvas, blästras, borras eller poleras. Alla små metallspån som blir när de har borrat i de mindre maskinerna ser tillsammans ut som ett blygrått hav av bara vågor. Jag älskar känslan av allt detta stora, som människan faktiskt har makt över. Ungefär som alla knivar jag växt upp med - pappas köksknivar. De stora, vassa, som han har full kontroll över. Jag gillar metall, så är det nog bara, och kanske skulle jag bli en bra mekaniker? Det kanske är värt att satsa på, även om pappa aldrig skulle råda mig till det.
Å andra sidan har jag alltid varit intresserad av sjukgymnastik. Kanske inte alltid, men sen jag började få problem med mina kära axlar har jag lärt mig en hel del om både axlar, sjukgymnastik och Skånes landskap. Jag tycker om att hjälpa människor, jag tycker om att känna att jag faktiskt gör skillnad. Jag kanske skulle passa som sjukgymnast? Eller kanske polis, som hundförare? Jag tycker verkligen om hundar. Men sen, å den tredje sidan av prismat, kanske jag vill skriva? Kanske ha en egen spalt i en framstående tidning? Kanske skriva en bok om något viktigt, som gör att folk läser den och tänker över den och minns den. Kanske skulle jag bli författare? Det finns så otroligt många människor som skriver så otroligt mycket bättre än vad jag gör, så vad är det som får mig att tro att jag skulle göra någon speciell skillnad? Om man ska skaffa sig en egen spalt, måste man tro på sig själv. Man måste nog tro att det man själv skriver är något viktigt, det gör skillnad och människor kommer att minnas det man skrivit. Den tron har inte jag. I alla fall inte på mig själv. (Kanske borde jag bli fotograf? Journalist?)
Inatt kunde jag inte sova. Jag låg vaken i flera timmar och allt jag kunde tänka på var Monstren och Orden. Jag formulerade meningar inuti mitt huvud som jag skulle säga till monstren när de bröt sig igenom fönstret, men jag vågade aldrig. Jag låg istället och kippade efter andan i ett hav av glasskärvor. Jag testade med att tända lampan, men de svävade fortfarande utanför mitt fönster och på andra sidan dörren. Jag var livrädd - rädd för mitt liv; rädd om mitt liv. (För en gångs skull?) Jag sov med lampan tänd igen. Det blev några tusen steg tillbaka. Igår längtade jag efter kniven och blodet mer än jag gjort någon gång tidigare. Det blev några steg tillbaka, det också.
Vad är det som händer med mig? Vad är det jag gör fel? Så himla fel.
Kommentarer
Trackback
