zebragalax

Inatt var en knasig natt. En sån där natt, som när man tänker på det väller det upp en massa känslor som bara kommer - fler och fler hela tiden. Det hände så mycket, det sas så mycket, det virvlade så många olika saker både utanpå och inuti. Både händer och känslor. Men det blir ju lätt så när man är lite full. Lite sådär lagom så att det är lite sådär småtrevligt att vara full. En lagom baksmälla som inte är värre än att fyra ipren och en liter vatten kan få den att försvinna. En fylla som verkar som morfin på kroppen när man ska sova, men som ändå tillåter en att klottra ner några ostadiga rader i dagboken precis innan John Blund kommer svävande in genom fönstret. Jag sov utan min lilla lampa tänd inatt. Jag sov i mörker inatt. Jag låg och tittade på mina plaststjärnor tills de slocknade inatt.

Hannis frågade mig igår om jag har katt. Vi stod där ute och rökte, och hon såg alla mina ärr. Och undrade om jag har katt. Det gjorde inte mig någonting, men hon skämdes något fruktansvärt efteråt. (Alla var nog mer eller mindre 'kraftigt salongsberusade'.) Beigs berättade saker i förtroende och Mattsson sa att den där kvällen i ettan efter insparken var 'en speciell kväll'. Ibland vet jag inte om han menar allvar eller bara driver med mig. Dessutom verkade alla fulla människor glada att se mig när jag kom, först hem till Anders sen till Shakespeare. För ja - vi hamnade där tillslut. I en timme kanske, innan jag var tvungen att gå.

En annan knäpp sak med inatt var att det var en massa människor som sa att jag är snygg, söt och smal och ser jättebra ut. Anton sa det flera gånger (han måste varit jättefull) och han förklarade att han tycker att mina love-handles är 'söta'. Kanske inte direkt sexiga, men söta. Jahaja. Storebror såg mig gråta, och gjorde en snygg manöver. Jag hatar när andra människor ser mig gråta, och jag hatar när folk ber om ursäkt för att de fick mig att gråta - det är ju jag som är svag, som inte tuffar till mig och skrattar åt det istället för att stå och böla som en barnunge. Så jag gjorde som han, jag smällde med smällebären, låtsades inte om det, gick snabbt in och fortsatte dansa. Bra gjort, lipsill.

Väl inne på Shakespeare, under de få minuterna jag var där inne, såg jag även en gammal kompis. Försvunna känslor infann sig tillsammans med en massa nostalgiska ögonblick, nästan direkt. Till och med rodnaden på kinderna. Jag är dock lite besviken på nästan hela arragemanget på Shakespeare, eftersom musiken inte var super. Visst, det blir inte roligare än man gör det, men ändå var det bara sågär lite lagom trevligt. Fast ölen var god och nittioettorna många.

Min mage har bestämt sig för att göra uppror nu igen. Mamma tänker ringa min läkare och meddela att biverkningar håller på att förgöra mig - jag knarkar ipren, threo och magpiller som aldrig förr. Om jag vänder huvudet till vänster ser jag en blek flicka stirra tillbaka med mörkgråa ögon - jag tror att jag håller på att bli sjuk. Eller så är jag redan sjuk - fysiskt - utan att jag märkt det, eftersom jag inte koncentrerat mig på något annat än att sätta den ena foten framför den andra. Ett steg i taget, det är vad alla de som tycker att de vet vad som är bäst för mig fortsätter säga: 'Ta en dag i taget, så ordnar det sig.'

Det kanske är bäst att inte stanna alls. Det bästa vore kanske att köra ihjäl sig.