Smile like you mean it.

Varför dessa mardrömmar. Jag mår illa och kan inte röra mig. Stel som en pinne. Ungefär. Ångestillamående av den värsta sorten. Vad det är som spökar vet jag inte, riktigt. 'Tradegy Bound' går på repeat och får mig att känna mig lite bättre, konstigt nog. Det blir inget biologiförhör för min del idag. Öppnar jag munnen är jag rädd för att jag ska spy upp hela min mage och mitt huvud hotar, återigen, att sprängar i en massa olika bitar. Svimningskänslan från igår har inte försvunnit än. Det smakade metall i munnen och allting snurrade och blev svart. När jag 'vaknade' igen stod jag helt snett med överkroppen och yogaläraren kollade lite konstigtt på mig.
"There was a whole in her skin
Now all the boys look in
Is there anybody in there?

Tragedy bound, now she's stuck
She can't even care enough to fuck
She's cutting herself
Just to see if it works
Is there anybody in there?

All her life, she's bound to lose
All her life, she's bound to lose"
Mamma, det smakar metall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0