zebragalax

När jag låg och skulle sova inatt, och världen helt plötsligt gungade som aldrig förr, då blev jag rädd. Jag blev rädd att jag håller på att försvinna sådär igen. Det har kanske gått för snabbt? Jag har kanske tagit i för mycket? Varför orkar jag inte mer? Jag gör inte som jag ska, jag orkar inte mer, har det kanske gått för snabbt? Har det det - gått för snabbt? Jag ställer så många frågor, men jag har inga svar. Det har jag aldrig. Jag fattas alla svaren. och det gör mig arg. Arg och förbannad.

Jag vet inte vad det är som gör mig så himla fel, men jag tänker sluta sätta frågetecken efter varenda fråga jag ställer. Annars har jag snart svivit fler frågetecken än punkter (ständigt alla dessa skiljetecken!). Nu har jag en sån där söndag igen - en sån där när allting svider i ögonen och gör ont i magen. Mina utbrott kommer tätare, attackerna av olika slag lika så - någonting är inte som det ska. Någonting känns väldigt fel. Alla de känslorna jag har inom mig brottas och gör ont och känns så äckligt fel. Jag känner mig så äcklig! Ja - där har vi det - jag känner mig sådär äcklig nu igen. USCH, för mig och sånna som jag. "Sånna som jag" - det finns väl bara en Jag?

(Fan. Det var ett frågetecken till.)


Jag vill hitta till andra sidan Vintergatan, och jag vill hitta dit nu.