Är jag sjuk?
Min morbror är mycket roligare än vad jag trott, upptäckte jag igår. Han har dessutom en väldigt fin lägenhet, som han nu ska sälja. Och han har många fina, stora böcker, om världens alla bilar. Men alla de böckerna ska nu följa med honom upp till Norrland, där han antagligen kommer att bo resten av sitt liv. Han ska flytta till sitt ursprung, som finns i skogarna i Hälsingland. Jag tror att han kommer att få det bra där, för jag tror att han har insett och själv tagit reda på det många människor ägnar ett helt liv till, i vissa fall - han har hittat sin plats; han har kommit på vart han hör hemma; han har hittat hem. Kanske är det inte alls så dramatiskt som jag får det att framstå som, men jag vill tro att det är det. Jag vill tro att det faktiskt betyder så mycket, för alla - inte bara för honom.
("A.":s senaste inlägg var bra. Jag tyckte om det, och det gjorde mig ännu mer säker på någonting Bra. Vad det där Braiga är för något vet jag lika lite som du, så be mig inte förklara det vidare.)
Jag hade långa samtal med Storebror igår, och han sa en del bra saker, en del dåliga och en hel massa saker som fick mig att tänka och inse en massa saker. Jag sitter i min säng nu - jag har så ont i magen att jag knappt kan röra mig, men jag vill så desperat gärna skriva detta innan jag glömmer bort det - och tänker och funderar och grubblar över en sak han sa igår. En speciell sak etsade sig fast, vill inte lämna mig nu, och jag tror att den tänker stanna kvar. Han tycker inte att jag är sjuk, för alla drabbas av mindre depressioner då och då. Problemet jag har är att min har varat lite längre - min har stannat kvar. ("Min"? Det låter som om det vore en sak, någonting man kan ha i sin ägo. Är det kanske det?) Han tror inte att jag har någon sjukdom, det är bara ett mindre trevligt tillstånd jag befinner mig i. Han sa att, ibland när han blir deppig och inte orkar, så måste han bara kämpa vidare; han har inte tid att vara deppig. Inte tid att vara deppig?
Är depression någonting som tar tid? Jag trodde det var någonting som är tid. I min värld är det tid. Det är all min tid, och allt jag är. Men - gör det mig sjuk? Eller är det som han säger, bara ett mindre trevligt tillstånd jag råkat stanna kvar i lite längre än de flesta? Är de så kallat "friska" människor? Eller är de bara lite mer normala? Han sa också att han verkligen inte tror att han kan förstå mina problem, han sa till och med att han inte ens tänkte försöka. (Ja, han har försökt förut.) Och kanske är det bra, kanske är det bra att se på det från hans sida av spelplanen, för att kunna förstå. Man kanske måste vända på huvudet för att se saken upp och ner - från ett annat perspektiv.
Kanske borde jag hålla käften och inte skriva ner det jag tänker på. Men jag skiter i vilket nu, för min mage tar död på mig. Likmaskar i all ära, men just idag är de på semester. (Kanske välbehövlig?) Det är bara fotstegen som ekar; paniken som hälsar på, mitt på ljusa dan.
(Gör det mig sjuk? Det borde inte göra det. Det är ju bara känslor. Ett överskott av känslor. Ett överskott av känslor borde inte göra någon sjuk. Man borde inte behöva medicin för att dämpa ett överskott av känslor som om det vore något sjukligt. Detta känns inte rätt. Jag tror att detta är Fel. Precis som Jag. Jag är fel - det är jag som är Felet. Allt som finns kvar är Tomhet.)
("A.":s senaste inlägg var bra. Jag tyckte om det, och det gjorde mig ännu mer säker på någonting Bra. Vad det där Braiga är för något vet jag lika lite som du, så be mig inte förklara det vidare.)
Jag hade långa samtal med Storebror igår, och han sa en del bra saker, en del dåliga och en hel massa saker som fick mig att tänka och inse en massa saker. Jag sitter i min säng nu - jag har så ont i magen att jag knappt kan röra mig, men jag vill så desperat gärna skriva detta innan jag glömmer bort det - och tänker och funderar och grubblar över en sak han sa igår. En speciell sak etsade sig fast, vill inte lämna mig nu, och jag tror att den tänker stanna kvar. Han tycker inte att jag är sjuk, för alla drabbas av mindre depressioner då och då. Problemet jag har är att min har varat lite längre - min har stannat kvar. ("Min"? Det låter som om det vore en sak, någonting man kan ha i sin ägo. Är det kanske det?) Han tror inte att jag har någon sjukdom, det är bara ett mindre trevligt tillstånd jag befinner mig i. Han sa att, ibland när han blir deppig och inte orkar, så måste han bara kämpa vidare; han har inte tid att vara deppig. Inte tid att vara deppig?
Är depression någonting som tar tid? Jag trodde det var någonting som är tid. I min värld är det tid. Det är all min tid, och allt jag är. Men - gör det mig sjuk? Eller är det som han säger, bara ett mindre trevligt tillstånd jag råkat stanna kvar i lite längre än de flesta? Är de så kallat "friska" människor? Eller är de bara lite mer normala? Han sa också att han verkligen inte tror att han kan förstå mina problem, han sa till och med att han inte ens tänkte försöka. (Ja, han har försökt förut.) Och kanske är det bra, kanske är det bra att se på det från hans sida av spelplanen, för att kunna förstå. Man kanske måste vända på huvudet för att se saken upp och ner - från ett annat perspektiv.
Kanske borde jag hålla käften och inte skriva ner det jag tänker på. Men jag skiter i vilket nu, för min mage tar död på mig. Likmaskar i all ära, men just idag är de på semester. (Kanske välbehövlig?) Det är bara fotstegen som ekar; paniken som hälsar på, mitt på ljusa dan.
(Gör det mig sjuk? Det borde inte göra det. Det är ju bara känslor. Ett överskott av känslor. Ett överskott av känslor borde inte göra någon sjuk. Man borde inte behöva medicin för att dämpa ett överskott av känslor som om det vore något sjukligt. Detta känns inte rätt. Jag tror att detta är Fel. Precis som Jag. Jag är fel - det är jag som är Felet. Allt som finns kvar är Tomhet.)
Kommentarer
Trackback
