zebragalax

Det är otroligt, nästan fascinerande, hur en människa kan få en annan att må så bra, utan att vara där. Det spelar tydligen ingen roll hur viktigt kroppsspråket är, det är tankarna som spelar roll. Hjärnan sitter som kommandocentral, och skrivna eller talade ord spelar så stor roll, att det nästan håller på att bli pinsamt. För mig, det är mig jag pratar om. Det är jag som mår så bra. Oj. Obekanta ord stövlar in här... Trodde jag någonsin att jag skulle lära mig att stava till sånna ord igen? Eller sätta dom i samma mening, om än felstavade.

Kanske tillhör de några av de mest lättstavade och mest okomplicerade. Några av de första ord vi lär oss, och de omvandlas någon gång i tonåren till något som liknar en hälsningsfras. Naturliga, de verkar trivas på allas tungor. Utom - just det - min. Min utstötta, fastkedjade tunga utbrister i ett gurgel när någon, som hälsar, ställer frågan, som har blivit något som liknar en hälsningsfras. "Heeej, hur är det!" "Heeej, det är bra, själv!" Och sen är allt som vanligt igen. Konversationen fortsätter, och ingen förväntar sig någonsin något annat svar än: bra.

Det var längesedan jag kunde uttala det ordet i samma mening som 'mår', förutom om ett envist 'inte' varit närvarande. Men idag gjorde jag det. Och jag menade det! Det var ingen fejkad, glad fasad, ingen teaterpjäs med en påsminkad rengbågsversion av mig själv, som sa det. Det var bara - jag. En homo sapiens som verkligen hamnat helt galet fel. På andra sidan Vintergatan. Där, där inte ens Jupiter överlever. Där sitter jag och ler åt min egen sanning och dinglar med benen. Precis som när man var barn och hade köpt glass för en tia. Lugn, stilla. Som ett hav utan en enda krusning på ytan - en ovanlighet sällan upptäckt. Nu är jag den där ensamma krusningen, på det stilla havet. Det är lugnt runt omkring mig, det är stilla, inga strömmar.

Soluppgången gör mig stum, men den är påväg. En naturkraft. den kommer inte stanna upp, pausa, bara för att jag tappade andan. Det är nu, eller aldrig. Oavsett om det får mig att tappa andan eller inte. Jag måste. Jag har lovat.