zebragalax

Jag faller. Jag famlar efter händer att hålla i; händer att dra mig upp. Men jag glider. De glider mig ur händerna, jag får inget ordentligt grepp. De är för hala, och jag är inte tillräckligt stark för att hålla kvar. Deras försök att hålla kvar och dra upp mig ges upp efter ett antal sekunder..

Och ändå - jag fortsätter att falla. Det är inte långt kvar nu, och jag är tillbaka. Dock lever jag ännu inte i bara Mörker. Jag skiftar. Jag lever i Det Ljusa också. Men Mörkret håller sig nära. Jag tänker inte släcka lampan inatt, för nu är jag skräckslagen - jag tynar bort. Det borde göra mig lugn.

Hör du inte mina dödsskrik?
Ångesten i min röst,
hörs den inte?

Hjälp!