zebragalax

Dom river och sliter i mig.

Ibland tror jag att jag lever i en verkligeht som egentligen inte existerar. I alla fall inte för dom som inte vågar se att allting inte är helt och rent. Jag är både söndrig och smutsig. Söndersliten och trasig av Dom och smutsig av maten och dina händer; dina läppar; dig, Marcus. Du smutsade ner mig. Och jag kommer aldrig att bli ren..

Jag går, jag sitter på bussen, jag ligger i min säng, jag är ute och springer eller svettas på spinningcykeln, och hela tiden jagas jag. Jag jagas av Paniken och Rädslan. Jag är ständigt rädd, jag jagas konstant och jag kan inte längre sova på nätterna. Paniken tycker om att hälsa på mig då.

Mina ögon börjar bli oroliga, och jag ser mig själv som Någon Annan. Jag är inte längre Jag, samtidigt som jag vet så väl att jag aldrig kan bli någon annan än Jag. Men de ögonen, händerna, näsan, munnen och öronen.. tårna, är de verkligen mina?


Det var inte meningen att det skulle bli såhär, eller hur mamma? Förlåt för att jag förstörde Allt. Och Alla.. Lillasyster lider, ser du inte henne? Ser du någonting överhuvudtaget?
Jag har förstört Allt med min trasighet.

Jag skäms. Skuldkänslorna äter upp mig inifrån. ALLA känslor och tankar äter upp mig inifrån! Enhetscirklar, trigonometriska formler och derivator får inte plats där inne. Inte I, U och Q heller. de får helt enkelt vänta på sin tur, och den turen är inte nu.


Dom kommer att bli min död.