zebragalax

"Som männsika är det omöjligt att vara på två ställen samtidigt och att gå genom väggar är ett partytrick med väldigt dåliga förutsättningar för att lyckas. För elektroner är detta vardagsföreteelser, något som vid en första anblick kan låta väldigt orimligt."

Maskarna är aldrig stilla, och Oron sköljer över mig. Inte ens kokhett vatten kan dämpa detta. Inte nulängre. Det känns, på något sätt, som om alltihopa har nått en gräns, ett steg, som jag inte var beredd på. Det blev helt plötsligt allvarligt, och hoten om Akuten kommer tätare och tätare. Ändå tycker mamma inte längre att jag behöver gå till nån kurator, men bokade ändå en ny tid till mig. Vad är det hon vill?

Hon skäms för mig. Hon är orolig för vad andra ska tycka och tänka när de ser min arm och mitt lår i sommar. Och naturligtvis smittar oron av sig, det gör den alltid. Vad ska de jag ska åka till Roskilde med säga? Vad ska de tänka om mig? Jag vet att jag inte borde bry mig, det är ju faktiskt mina Demoner, men det blir ändå lite deras problem också.

Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär! Jag skulle ju bli mästare i simning, någonting inom något doktors-grejs, ut och resa, träffa nya männikskor, LEVA. Ja, det var Matilda som skulle ut och göra allt det där i Världen. Duvet den där glada, positiva, ambitiösa, underbara, vackra, söta, snygga, vältränade tjejen med Livet i Handen. Mm, det är hon ni ser på bilderna, fotona, i minnena. Men hon sitter inte längre här.

Det är lite märkligt, för Matilda känns konstigt nog som en helt annan person. Hon är inte Jag, det är helt omöjligt! Hon var mogen och trevlig, vacker och fantastisk. Inget av det finns i Mig längre. Inte en enda bit. Det känns sorgligt, men samtidigt var det oundvikligt. Simningen var hennes starka sida, och när den föll i tusen bitar, gjorde även hon det. Det var då Trasigheten kom och invaderade mitt land. Mig. Jag, Tilda.. Vilda, blev trasig. Och full av.. sorg och saknad.

Det är som ett stort fucking jävla hål. Och innerst inne vet jag att det aldrig kommer att fyllas med någonting annat än Tomhet.

Jag fick brev från min bajsläkare på Kärlmottagningen på UMAS idag. Det var, trots allt, goda nyheter. Bloproppen som man såg för ett år sedan är borta, och det blodkärl som då var kraftigt utvidgat hade nu blivit betydligt mindre: trevligt. Men tyvärr kan ord på papper inte ta bort det som gör så fruktansvärt ont, varje dag. Smärtan reduceras inte av de orden, lilla läkare. Inte det minsta.

Ångesten lämnar aldrig min kropp. Att åka buss börjar bli jobbigt, och imorgon ska jag gå runt i Malmö också. Det innebär mycket folk. Det innebär Skräck - Rädlsa, Ångest, Oro, allting blandas i mina ådror; i hela min kropp. Det börjar bli för jobbigt att stå på benen, att sova, att ta sig fram. Jag börjar bli trött. Snälla, låt mig bara vila. En liten stund. Snälla? En liten stund utan Rädlsa, eller Ångest eller Oro - eller Honom.. Snälla?

Väck mig aldrig igen.