zebragalax

Det är en gravplats. Ingen kyrkogård, för det existerar inga kyrkor med sin vrålande, tryckande tystnad. Det är bara en gravplats. En gravplats med flera tusentals gravstenar. Ett stort, öppet fält, större än du någonsin sett innan! Större än de man ser i amerikanska filmer från Vietnamkriget och allt vad det är. Mycket, mycket större.

Det är dimmigt, och konturerna är suddiga, men de finns där - de går precis att urskilja. Det är grått, bara allmänt grått, och det vilar en stark stank av någonting odefinierbart över platsen. Jag tror att det... jo, det luktar bränt. Starkt av någonting bränt. Brända lik luktar det. Starkt. Det luktar Lik och Död, och dimman är Grå.

Gravstenarna är alla vita. Vissa är lite smutsiga, och vissa har börjat bli lite gröna av den ständigt lågt viskande brisen. Den kommer från Havet och den viskar om vågor med vita gäss.

Vågor som piskar Liv i den ständigt sovande sanden, de ständigt sovande vass-stråna och de gråa, uråldringa murarna. Vågbrytaren ligger där så stilla, så stilla, och den rör sig inte ens i de rytande, vrålande, våldsamma stormarna, som våldtar stranden med dess finkorniga sand.

Men det är en gravsten som sticker ut. Den är speciell och står lite - väldigt lite, nästan så att det inte märks - avsides. Men även om den bara står väldigt lite avsides, ser man på den att den är väldigt ensam. Den står ensam, och den är inte stark. Det är fläckar på den, och man ser väldigt tydligt, även på långt avstånd, vad det är som har missfärgat den vackra, rena, vita marmorn. Det lyser som om det vore en neonskylt i en becksvart, nersläckt gränd. Det syns så tydligt; det är så jävla uppenbart.

Det är blod. Och det är Mitt Blod - mitt alldeles egna.

Ja, du förstår, det är min gravsten som står där, ensam och fläckad av mitt eget blod. Under den gråa dimman, den sumpiga mossan, och daggdropparna som vilar så tyst, där ligger jag. Eller rättare sagt, det som är kvar av Mig - det som en gång var Jag.


På min begravning ska "Väck Mig Inte Imorgon" av Emil Jensen spelas, och jag vill ha vita liljor och blåbärsris på min kista. Sen ska min kista brännas på bål - som den Häxa jag är. Jag vill spridas över Havet - mitt älskade Hav - så att jag kan få min vila.

Ja, du förstår, jag börjar bli trött, jag orkar inte mycket längre, och Rädslan rinner i mina ådror tillsammans med sin aldrig svikande kompis Ångesten, i egen hög person.

Tomheten fyller min kropp. Minsta lilla vrå, vartenda skymsle, fylls av Tomhet. Jag är Tom. Jag är bara Tom, och ett hjärta som kämpar för att hålla min kropp vid liv. Det kämpar och fortsätter att slå, till vilken nytta? Min kropp går numer ständigt på tomgång.


Dom kommer nu, och hälsar på igen.