zebragalax

Jag tänker offentliggöra min blogg nu igen. Inte på begäran, utan för att jag vill. Ja, vad är det jag vill? Jag VILL att de som vill också ska förstå, så att ni slipper sitta hjälplösa på kanten när jag drunknar i det alltför klorerade vattnet., för tydligen tycker ni inte om att bara titta på. Tyvärr har jag redan drunknat, och inte under så ordnade former. Det finns ingenting ni kan göra.

Det simmar fiskar i min mage. De vill inte ligga still! De simmar aggressivt runt och krockar med varandra. De gör mig orolig. Vattenskadad.

Så nu sitter ni där vid er skärm och än en gång läser ni mina patetiska ord. För att jag lämnat er med Ovissheten. Så nu ska jag försöka skriva detta för att ni ska förstå varför jag inte bubblar, skrattar, flamsar och tramsar; varför jag pillar i maten och varför jag drar mig undan; hur jag ska klara sommaren i långärmat och varför min arm ser självdestruktiv ut; hur jag egentligen mår. Ja, hur mår jag egentligen?

Idag på matten var det en massa tal och tecken på tavlan och det hängde tusentals ord i luften och jag förstod ingenting. Ni tror att jag inte försöker, men testa själv en dag! Testa att stoppa in miljontals insekter under huden, stoppa in fiskar i magen, låt Rädsla, Oro, Ångest och Panik rinna genom dina ådror och sedan kan du få låna Dom lite. SEN kan du också få försöka. Varsågod, jag tänker inte hindra dig. Men förvänta er inte att JAG gör det igen. Jag har försökt länge nu, och om ni inte kan acceptera att JAG inte lyckas i skolan så är det faktiskt inte längre mitt problem. Jag gör inte något av detta för er skull.

Förutom att Leva. För jag vill inte vara "den svaga som tog livet av sig", även om tanken ständigt bor i min kropp. Grejen är den att jag tycker inte som ni. Kanske har många av er haft självmordstankar och skrivit avskedsbrev, planerat klockslag och plats, personer som ska bjudas på begravningen och musik som ska spelas. Men då vet ni också att när tanken väl har planterat sig, så har den gjort det för att växa. Jag tänker inte klippa av Dödens Ros från dess själk eller utplåna den med äckliga gifter. Den är en del av mig nu, och jag vill inte förstöra den delen.

När jag gick hos psykologen sa han att man kan inte förvänta sig att en person som mår dåligt bara ska bli glad, vilket man väldigt ofta hör. BARA LÅT MIG VARA! Dels så slipper ni mitt humör och min fula gestalt och dels så behöver inte jag få ännu mer skuldkänslor än vad jag redan har. Jag vill inte höra att ni är oroliga för mig, för det hjälper inte mig nåt vidare. Ni lägger bara över er oro på mig, kanske för att ni inte orkar bära den själva?

Ni vågar inte se det som är trasigt, men det gör det inte mindre verkligt. Förlåt om jag skadar er med mina skärvor.
Jag hoppar. I humör och i tankegång. Och jag, nej, jag mår inte bra. Bra gissat! Ni är duktiga. Men för att få hjälp måste man vara sjuk på något sätt, och det är en sak jag inte är. Jag kan vara mycket, men inte Sjuk. Inte på det sättet. NEJ. Aldrig.

En sak förstår jag fortfarande inte, och det är att ni inte vågar fråga. Ni läser här och försöker vara anonyma, men jag listar ganska ofta ut vem som är vem, vem som säger vad. För jag har, under tiden jag inte varit speciellt närvarandre på lektionerna, även om jag varit där, iakttagit er och vilka ord ni använder. Vad vi säger och hur ni tänker. Varför vågar ni inte fråga mig? Skrämmer jag er så mycket? Ser jag farlig ut? Förlåt. Jag vet redan Varför.

Jag vet att jag är Fel, att jag är ful och äcklig och att jag är dum och osmart och att jag inte har något här att göra. Men varför kan ni inte fråga? Jag vill inte skrämma er. Men det finns en som faktiskt vågat. Tagit ett steg. Och det betyder så mycket mer än jag någonsin kommer att kunna visa..
Sarah, ditt hår var finare idag än det någonsin varit i skolan.

Jag har sovit med lampan släckt nu tre nätter i rad och jag är riktigt stolt. Men det är nog mest för att samtalen med Mattias på något sätt lugnar mig lite. Jag kommer väldigt sällan ihåg vad vi pratat om, men att lyssna till en verklig persons röst gör det lättare att slappna av innan Paniken kommer och stoppar om mig.


Fåglarna i trädkronorna bara väntar på att få attackera mig. Men jag tror att de väntar på rätt tillfälle. De kanske väntar på Hans signal? Jo, det måste vara så.. Så är det.