zebragalax

Jag kan inte skriva längre. Tomheten äter upp mig, inifrån. Och just nu är jag faktiskt och för en gångs skull rädd. För mig själv. Jag skäms. Jag har förstört allt. Precis allt har jag förstört. Det är mitt fel. Jag. Det är jag som är ansvarig för förstöreslen av.. allt.

Demonerna hälsar på, och de stannar. De bryr sig inte längre om hur mycket färg De får se, utan De fortsätter att dricka, hungriga, ur min kropp. De fortsätter att riva, omöjliga att mätta. Men jag har bara mig själv att skylla för min egen olycka.

Så formellt det lät. Men sanningen är att det inte är särskilt formellt. Det är ett jävla hattande fram och tillbaka mellan saker och ting som inte existerar, eller så existerar de. Ibland existerar de. Men bara ibland - bara Då.