zebragalax

Jag kommer aldrig aldrig aldrig någonsin igen kunna lita på en kille. Eller människa för den delen. Det är så lätt för dem, vem som helst! att bara förstöra mig ännu mer. Mitt skal; min sköld; mitt skydd, kommer du inte längre igenom. Det har blivit hårt som pansar, och min fasad är stabil. Den ler. Den mår bra. Men i takt med att fasaden blir starkare och starkare, så händer det mindre trevliga sker med insidan..


Var det längtan jag såg i dina ögon? Eller var det trötthet - en svalnande flamma, en släckt glöd?