zebragalax

"Kära mamma och pappa,
ni har gett mig mer än vad jag någonsin förtjänat, och mycket mer därtill. Ni har ställt upp i vått och torrt - mest vått och fuktigt i diverse simhallar - och ni har varit noga med att alltid finnas där. Ni gjorde allt ni kunde för mig, för mitt intresse och liv. Ni offrade många sovmornar och lediga dagar. Ni offrade helger och golfrundor och ert eget sociala liv. Men det är en sak ni aldrig kommer att kunna ge mig. Min simkarriär - den som jag vet hade blivit lyckad."

Vet jag att den hade blivit lyckad för att jag så långt inne, så innerligt, av hela mitt hjärna, ville att den skulle bli det, men inte insåg det förrän efteråt? Eller är det bara så att jag vet att jag var och hade blivit en riktigt bra simmerska - så är det nog. Jag var ju bra, jag var grym. Jag var en fighter och en kämpe. En farlig konkurrent, en som inte gav upp, en av dom som alltid hade mer att ge, mer mjölksyra att tillverka.

Jag klarade aldrig de där "enminutochtjugosekunder".
Jag gav upp.

Jag orkar inte mer.