zebragalax

Såfort tanken ploppar upp i mitt huvud blir jag kallsvettig och en ökenhetta sprider sig i hela min kropp, men får framförallt mitt huvud att koka över. Det är inte så att tanken är främmande, den är bara så fruktansvärt overklig. Tänk om du hade lyckats med ditt experiment? Tänk om dom inte hade kunnat motgifta dig, tänk om du inte hade funnits mer nu?

VAD FAN VHADE JAG GJORT DÅ?
HUR FAN HADE JAG ÖVERLEVT?

Jag har inte ens ork att spekulera i det - runt det ämnet. Det tar för mycket kraft och tid. Jag lever i en bräcklig bubbla som hotar mig med att den ska spricka om jag inte stärker den. Genast! Men jag orkar inte. Om bubblan spricker blir det väl min tur, men hur orkar man i så fall? Ett livshotande beteende, en dödlig sjukdom. Är det det jag lider av? Jag läste i Cosmopolitan att depression ÄR en sjukdom, och inget annat. Men varför kan man då inte, som med de flesta andra sjukdomar, bota just min version med medicin? Fast är det kanske så som jag läste, att medicinerna är en paus. Men får en välbehövd paus från verkligheten, från ångesten och från demonerna som bor i kroppen. De bor där fortfarande, men deras röster hörs inte riktigt lika tydligt längre. Medicinerna fungerar kanske lite som öronproppar.

Paus.

Jag tror inte att min paus är tillräckligt kraftig. Jag tror inte att jag kommer att klara amig helt levande ur det här. Jag vet inte, men jag spekulerar vidare. Jag vet inte vad jag ska säga till läkaren på måndag. Jag vet inte hur jag ska reagera på det hon kommer att säga. Varför måste Jag?
Varför kan jag inte bara lyckas med mina experiment. Liksom.