zebragalax

En deppig, tryckt och spänd dag, har återigen äntligen och underbart nog, nått sitt slut, till slut. Jag hade inte orkat en sekund mer. Mitt liv vänds nästan upp och ner av det jag en gång kallade för Mina Trygga Händer. Platser jag kunde söka skydd på, personer vars famnar jag kunde krypa in i - de existerar inte i den formen längre. Kanske är det därför jag känner mig så otroligt bortkommen då jag inte har någon att luta mig mot. Jag har bara den mörka, Honom, att luta mig mot, och vad är det för Trygghet? Jag tror att det kan vara den trygghet jag för tillfället har valt att förlita mig på.

Oh, så mycket trams.

Men allting staffas man för, i slutändan. Allt det där man inte borde gjort. Så vad borde jag inte gjort? Kanske gjorde jag någonting fel förra veckan, eller igår, kanske när jag var fem, eller elva. Men vem fan bryr sig egentligen? Jävlar vilken deprimerad blogg. Inga roliga modetips eller råd om vad just Du ska äta för att få hyn att lysa. Inga vackra dikter eller en grym novell - ingenting. Är det allt jag har att komma med? "Jag är inte lycklig, bara deppig". Ja. Just nu. Imorgon får vi se.