zebragalax

Egentligen vill jag inte existera mer. Egentligen. Men vad gör väl det när i alla fall kaffet smakar någonting överhuvudtaget. Det finns ingenting att göra åt det just nu, men jag har skyddskläder på mig. Stort som smått skyddar jag mig mot. Bubblan jag lever i har blivit till en pansarbubbla. I alla fall när jag befinner mig i detta hus, som jag skulle kunna kalla mitt Hem. Men det gör jag inte. Jag låter bli för att jag inte vill. Det känns inte som något Hem. Detta Fängelse, kan vi kalla det. Nästan på.

Kaffet är i alla fall ganska beskt. En smak jag kan känna.
Nu vill jag dö. Snälla, bara låt mig gå. Detta är plågeri.
Jag vill trotsa alla lagar och springa över gränserna.