zebragalax

Jag hör hur klockan i tv-rummet tickar, vilket är en ovanlighet. Det gör jag aldrig annars. Kanske för att jag inte har någon kraftfull  musik som virvlar runt i rummet. Idag är det tystnaden som får tala sitt klara språk. Och jag tror att det kan vara bäst så, just idag. Just idag. Med alla dessa omöjliga obeskrivliga obotliga ovälkomna känslor, som snurrar. Då kan det vara bra med tystnad. Och ett svagt svagt: tick tack tick tack tick tack...