ett plockat blåbär skapar jordskred på insidan
Nu när jag räknat ihop alla känslor måste jag nog ge Sydsvenskan rätt om att kvinnor har en mer komplicerad biologi. Och det där med att kvinnor inte tar upp alkohol lika bra för att vi har mindre vätska i kroppen, det tror jag beror på att de områden i kroppen där den vätskan borde vara, där förvarar vi andra saker, vad det än må vara. Vissa kanske har sin laptop eller sitt nagellack där, kanske ligger där ett äpple; jag har alla mina känslor där. Problemet med att dom ligger där är att dom kan gömma sig hur länge som helst där, och under tiden blir jag bara tjockare och tjockare, på grund av att jag inte kan hitta mina känslor, reda ut dom, skriva ner dom (inte nödvändigtvis i den ordningen) och släppa dom. Det byggs på - som ett jävla kapla-torn. Det är ostabilt och håller för det mesta inte.
"It's like forgetting the words to your favourite song"..
Det är som om jag har tappat bort alla ord, mållös, munlös. Men äter gör jag ju faktiskt, även om det tar emot och jag alltid ångrar mig efteråt. Det dåliga samvetet är som en gummihandske, pådragen utan potatismjöl. Den sitter där, klibbas fast i takt med att jag börjar hyperventilera och svettas. Med en gång börjar jag fundera, planera och skriva in. Jag bokar pass och skriver upp metrar som ska springas. Att alla metrar inte springs och att alla pass inte blir av, det är nog en annan sak - kanske en lite sundare "Äh, skitsamma!"-attityd som tittar fram under sängen lite då och då. Tyvärr är den sällsynt. Tyvärr vet jag inte hur jag ska hantera det hela och mitt ätande börjar kännas som hetsätning och hela min tillvaro verkar gå ut på att jag ska göra mig av med det ätna. Jag skulle ju sluta?
Jag hamnar i en neråtspiral. En mörk, knasig väg åt fel håll. Taggiga buskar sticks och maskrosor förgiftar min mun. Straffas måste jag för Dålig har jag varit - är jag inte alltid? Jo. Med eftertryck sägs det. Med eftertryck lyds det. En slö hjärna försöker tänka, och återigen tappar jag bort alla orden. De finns inte längre, och mitt försvar ger vika. Jag var ju den enda som försvarade. Jag hade bara mina ord. Jag har inget. Vi har inget av värde, men vår längtan är äkta. Jag längtar efter den där känslan av välbefinnande, även efter att jag duschat eller klätt av mig för att sova. Jag klarar knappt av att duscha med mig själv. Jag - jag jag jag jag...
Vilken självisk parasit jag är.
Tänk vad lite blåbärspaj kan orsaka.
"It's like forgetting the words to your favourite song"..
Det är som om jag har tappat bort alla ord, mållös, munlös. Men äter gör jag ju faktiskt, även om det tar emot och jag alltid ångrar mig efteråt. Det dåliga samvetet är som en gummihandske, pådragen utan potatismjöl. Den sitter där, klibbas fast i takt med att jag börjar hyperventilera och svettas. Med en gång börjar jag fundera, planera och skriva in. Jag bokar pass och skriver upp metrar som ska springas. Att alla metrar inte springs och att alla pass inte blir av, det är nog en annan sak - kanske en lite sundare "Äh, skitsamma!"-attityd som tittar fram under sängen lite då och då. Tyvärr är den sällsynt. Tyvärr vet jag inte hur jag ska hantera det hela och mitt ätande börjar kännas som hetsätning och hela min tillvaro verkar gå ut på att jag ska göra mig av med det ätna. Jag skulle ju sluta?
Jag hamnar i en neråtspiral. En mörk, knasig väg åt fel håll. Taggiga buskar sticks och maskrosor förgiftar min mun. Straffas måste jag för Dålig har jag varit - är jag inte alltid? Jo. Med eftertryck sägs det. Med eftertryck lyds det. En slö hjärna försöker tänka, och återigen tappar jag bort alla orden. De finns inte längre, och mitt försvar ger vika. Jag var ju den enda som försvarade. Jag hade bara mina ord. Jag har inget. Vi har inget av värde, men vår längtan är äkta. Jag längtar efter den där känslan av välbefinnande, även efter att jag duschat eller klätt av mig för att sova. Jag klarar knappt av att duscha med mig själv. Jag - jag jag jag jag...
Vilken självisk parasit jag är.
Tänk vad lite blåbärspaj kan orsaka.
Kommentarer
Trackback
