zebragalax

Återigen var det dags. Dags att finna sig i den verkliga verkligheten och sätta gränser för kalori-intag. Mitt monster har satt klorna i mig igen, och denna gång sitter dom djupt. Jag känner blodet tränga fram och jag vet att jag borde ogilla såren jag ser sakta träda fram, men det gör jag inte. Jag gör dom istället större. Jag gräver ännu djupare ner och jag låter klorna sitta kvar. Återigen beter jag mig så som jag inte ska, jag gör så som jag inte ska. Återigen beter jag mig dumt mot mig själv. Återigen, har jag svikit mig själv.

Och på insidan känns det som på utsidan - stormigt. Det ser kanske ut att vara sommar, men det stormar, regnar och det åskar. Det regnar in. Världen runt omkring börjar snurra, jag tappar orden på vägen. Jag hör Honom komma, steg i trappan. Som för några år sedan. Dom har kommit tillbaka. Besvikelsen i väggarna, bloden på lakanen. Det sitter kvar, det sitter i. Kommer det någonsin försvinna?

Varför vandrar denna ångest i min kropp?

Varför kan jag aldrig bli fri från det som vandrar i min kropp? Inte ens när jag är glad, när jag mår bra, släpper klorna taget om mig. Kylan lämnar aldrig och rädslar för att det ska attackera, när som helst, är paralyserande. Ska jag bli sådär igen, sådär paranoid, att jag inte ens vågar gå ut på kvällarna? Håller jag på att bli rädd för mörkret nu igen? Eller så är det mörkret inuti mig som skrämmer mig mest. Men det ser jag inte riktigt, det kan jag inte riktigt ta på. Jag kan inte ta på mig själv heller. Jag känner bara felen, groparna, benen, skinnet.

Vad gör denna ångest i min kropp?

Det håller på att bli dags för mig nu. Jag känner det, ett sammanbrott närmar sig med stora steg och rädslan växer likt en nyuppblåst såpbubbla. Den håller på att spricka - jag håller på att gå sönder. Det byggs upp, sakta men säkert, det där farliga: giftet. Det där jag medicineras mot. Men när medicinerna är värdelösa och världen fortsätter att ramla sönder, då vill jag inte leva. I en trasig värld vill ingen leva. men jag vill ändå inte dö, någonting har fått mig att inte vilja dö. Men inte heller har jag någon vidare livslust som säger till mig att fortsätta andas. Så jag tynar sakta bort, försätts i koma. Jag borde kanske läggas in, försättas i koma?

Försätt mig i koma med syrgas. Placera mig i ett drömland av kemiska substaner. Varför vill jag ta mitt liv på kvällen? Jag vill ju inte längre dö. Men inte heller orkar jag leva såhär, svag. Jag är av svag karaktär, en blodsugande igel, som livnär sig på andra. Inget kan jag göra själv, inget kan jag klara av. Eller hur var det nu? Med livslusten.