zebragalax

jag står rakt upp och ner
i ett krokigt hörn och
sväljer ångestdämpande på öppen gata


Den där känslan av att bli tittad på från en annan nivå ligger i luften, skär mig i nacken. Känslor av obehag, illamående, sprider sig som svart gift genom en kropp som är min. Ska detta fortgå i all evighet? En storm härgar vilt och mitt inre gör skäl för mitt namn. Det är oväder. Åska, regn och blåst bråkar om platsen. Och mitt i alltihopa, så spricker det upp och solen får beträda scenen. Det varar en minut, men det är ett framträdande av aldrig tidigare skådad karaktär. Det ger en obehaglig verklighetsuppfattning, och en glassmjuk smekning över kinden. Ett blåbärssnår; mitt blåbärssnår. Min tillflyktsort, dit jag flyr från mig själv.

Dit jag flyr när jag inte vill slåss mer.
Dit jag flyr när jag inte orkar mer..