zebragalax

Jag känner en tår fortplanta sig genom ögat, för att slutligen ringla nerför kinden.
Det var den jobbigaste timmen, det mest utmattande träningspass, han gett mig. Han säger att han är psykiatriker, jag undrar om han är general för hjärngympa. Så trött, så utmattad, så slutkörd.

Jag är den sämsta människan jag vet. Mitt samvete är ständigt dåligt för att jag är så dålig. Så dålig i skolan, för att jag inte presterar speciellt bra, så dålig på att leva, för att jag varje dag funderar på att ta livet av mig, så dålig hemma, för att jag inte delar med mig och hjälper till mer. Men att kväva känslor hemma, det är så det ska vara, det är så jag har fått lära mig att det ska vara - eller? Nej, vänta. Det ska vara så att jag ska inte gråta, för det gör ingenting bättre. Och det ska vara så att om jag har något att säga eller klaga över, så slätas det ut till ett Ingenting, så finns det ju inga problem mer!

Min läkare var väldigt allvarlig idag. Han var allvarlig när han sa att han är orolig för mig. Han var allvarlig när han frågade om jag kunde lova honom att inte göra mig illa på en vecka, inte ta för många piller på en och samma gång om han skrev ut dom till mig. Han var allvarlig när han sa att jag är ett specialfall och att detta måste göras. Ny medicin och mer ångestdämpande - med förklaringen: "du ska inte behöva må såhär, ha det såhär jobbigt.". Han sa att jag kan låta den flöda. Men inte i FÖR stora mängder. Jag lovade.

Han sa att denna medicin hade hjälpt så många andra. Han lovade att den kommer att lyfta mig också. Och om det stämmer, om det han säger är sant, då ska jag kyssa hans fötter och skälla på alla dom andra som inte gett mig denna tidigare. Och om det han säger inte är sant, då... ja.


Herre gud.
Detta är min slutspurt.
Jag orkar knappt andas.