zebragalax

Jag vet att jag kan klara av detta. Jag vet att jag besitter den styrkan det kommer att kräva av mig. Men när det väl tar slut, då vet jag inte om jag klarar mer, då vet jag inte om jag kan överleva mer. I morse var jag säker på att jag skulle vara död nu. Jag har många roliga kemiska substanser på mitt rum och på sistone har jag blivit mindre och mindre rädd för att anv'nda dom. Men att sova i sexton timmar är inte önskvärt när det fortfarande finns skolarbete jag måste göra. Och jag måste göra det nu. Återigen förvånas jag över att överlevnadsinstinkten är starkare än jag någonsin kunnat ana.

Men inte nog med att jag varje sekund håller på att bryta ihop inför min familj, nu måste jag också bära detta. Jag måste hålla käften, agera normalt och aldrig klaga. Jag måste fortsätta vara Duktig - åh vad jag hatar när mamma använder det ordet. Jag kan inte sluta nu. Det är en evighetsmaskin, en ostoppbar. Så jag håller det inom mig, tills jag spricker, exploderar. Min kropps sprids åt alla håll, på en och samma gång. Nu är det jag, mina kroppsdelar, som är ostoppbar(a). Jag ser inget slut på detta, ångest byggs upp inuti mig, jag håller andan. Och sjunker snabbt. Kanske är det imorgon jag dör istället? Jag klarar inte detta nu, jag kan inte samla kraft nog. Och om jag klarar det, kommer jag vara så skör att jag går sönder av kanten på pappersarket med mina ofullständiga betyg.

Jag ser slutproven komma springande med svärd i händerna. Galopperande mot mig, snabbt, hög hastighet, stor kraft, gigantisk massa, på minsta möjliga tid. Det kan bli en fysisk formel för att räkna ut energin bakom denna kraft, hastigeht, massa, tid. Jag kan räkna ut vad du vill! Jag måste bara lära mig att omsätta det i protoner, antipartiklar och bakgrundsstrålning. Eller var det en annan formel som gällde där? Det var det nog. Jag rör ihop formlerna som om jag kokade gröt - en naturkunskapsgröt av enzymer, antineutrinos, kolväten, jästsvampar, kolhydrater, mokroorganismer och en hel bok med formler. Men just nu är det ingen ting annat än just: gröt. En kletig massa gjord av ångest jag vill slippa men aldrig blir av med. Borde jag läggas in igen, så att jag inte dödar mig själv - nu.


jag vill andas liv
i varje andetag
jag vill tina min själ
känna hur den lever
lever i varje andetag
en stilla viskning om liv
en kvävd längtan efter död