zebragalax

Att ha någon så nära är en overklighet utan ord. En känsla, flera känslor, utan beskrivningar. Inga ord med så stor innebörd går att hitta i någon på, någonstans på detta klot. Jag skulle vilja ha en beskrivning, eller komma med en själv, men jag finner inga ord lämpliga. Ingen formel finns det heller. Och jag är inte tillräckligt smart för att komma på en själv.

Att fortsätta gå är en omöjlighet, men att stanna är inget alternativ. Inte ens när demoner skriker eller knivar kallar, vänder jag mig helt om. Kanske kikar jag över axeln, men jag vänder aldrig helt om. Det kanske finns saker i mitt rum som skrämmer livet ur mig, får mig till panik, ger mig ångest och tankar mörka som grottor om natten. Men du går så lugnt in, tänder stillsamt ett ljus och kryper ner på andra sidan sängen. Så nära det bara går, utan att ta sönder något.

När det är omöjligt att fortsätta gå, säger du åt mig att stanna och vila. Du lovar att vänta på mig, stå kvar, smörja min uttorkade hals med renare vatten. Och precis när jag håller på att somna, håller du mig vaken med kyssar och löften om någonting bättre. Jag stannar aldrig helt, jag vilar bara lite då och då. En paus här, en där - jag gör vad som helst för att orka vandra vidare på vägen som går i rätt riktigt. Jag gör vad som helst för att orka vandra vidare på vägen som går i rätt riktning. Jag gör vad som helst, för att bli frisk nu. För jag vet att Friskhet är den enda vägen till Närhet. Och det vill jag inte vara utan. Det får mig att bli levande.

Du ger mig levnadspiller & livsmedicin. I dina kyssar ligger ork för att fortsätta. I min längtan ligger lite självkänsla, jag själv lyckats skapa. Och imorgon, ligger hela jag i din säng igen.

Å så kan det gå, när någonting osägbart ska sägas utan ord, med hjälp av ord.